Lasses kåserier & berättelser

Likt en storm i augusti kommer Kurt-Orvar, min granne inrusande mitt i frukosten denna lördag morgon. Du måste sluta använda alla dina telefoner och skicka inga mail, säger Kurt-Orvar något andfådd. När han väl fåt ny luft i lungorna för att åter kunna få ord ur munnen säger han, vi måste gå igenom ditt hus efter avlyssningsutrustning. Nya FRA lagen gör det möjligt att avslöja allt du skriver eller säger, sa Kurt-Orvar.

Men snälla nån, nu får du väl lugna ner dej Kurt-Orvar, vem vill veta vad jag säger eller skriver, förutom hustrun och några andra nyfikna grannar i området. Det står i tidningen att moderaterna vill riva upp lagen, säger Kurt-Orvar. Läste att han "tomhylsan" Tolgfors hade sagt att alla människor har missuppfattat eller inte förståt vad politikerna menat, fortsatte Kurt-Orvar att mässa likt en präst på en söndagsgudstjänt.

Du vet väl Kurt-Orvar att politiker alltid säger det som passar dem bäst just för stunden och har någon en annan uppfattning så har politikerna rätt och alla andra fattar inget. Enda gången vi fattar något är när vi röstar rätt, vad som nu är rätt och fel i en röstning. Bättre de avlyssnat alla politiker så vi vet vad de har sagt och inte vad de kanske har sagt när de väl konfronteras med vad de sagt.

Nu är de där religiösa klimatterroristerna på gång, de är nästan som en religiös rörelse får de hålla på lite till så är det säkert miljöfarligt att skriva på datorn. Att släppa hem kolsyrat vatten från affären är skadligt för miljön, att köpa kolsyrepatron och kolsyra vattnet själva är skadligt för miljön, köpet vi taxfree sprit är det skadligt för miljön. Jag börjar snart undra vad som inte är skadligt för miljön. Kan ingen stoppa dessa tossiga människor med en uppfattning att allt är skadligt för miljön, "tomhylsan Tolgfors är också skadlig för miljön, han snackar bara skit och vem vill avlyssna det.

Det är telefon till dej sa hustrun. Till mej, vem fan är det som ringer och frågar efter mej, du är ju hemma, sa jag. Det var någon från Caravan Club viskade hustrun så att den i andra ändan av luren inte skulle höra något. Satte luren till mitt höra och sa, hallå. Är det Lasse hörde jag en röst fråga, ja sa jag. Bra då har jag kommit rätt, jag heter Nisse och är campingvärdsansvarig på Ivön. Har du lust att bli campingvärd, frågan kom oerhört snabbt. Det tog nu säkert tio minuter innan jag kunde svara på frågan, för Nisse i andra ändan av tråden var nog född med en tvål i munnen. Tur han inte befann sig under vatten för då hade det löddrat. Han kunde snacka han. När så Nisse behövde hämta luft svarade jag snabbt, ja. Sen tog det tid innan jag fick säga nästa ord och Nisse behövde mer luft. Efter 30 minuter avslutade vi samtalet och jag hade ungefär sagt 25 ord var tionde minut. Vem var det frågade hustrun, du sa ju inget. Det var Nisse, sa jag.

Nu får man säkert gå igenom en massa prov för att bli campingvärd. Krävs säkert licens på det, någon dåre till politiker har säkert tänkt ut detta. Någon licens behövdes inte men jag fick däremot en cd som hete handbok för campingvärd. Pluggade in den på kvällarna men kom snart på att där saknades något, man nämnde inget om sunt förnuft i handboken. Fick ett schema av Nisse och lite kläder, vi campingvärdar skulle ha röda tröjor och röda jackor. När vi kommer cyklande på våra gula postcyklar som vi har på Söndremark, kan folk tro vi kommer med posten från Danmark.

Det tjuter i din walkie talkie, sa hustrun. Jaha, sa jag, jag somnade visst. Det var signalen till att det stod en gäst och tryckte på knappen för att få kontakt med campingvärden. Det är numera inte lönt att prata i radion för de hör ändå inte vad jag säger. Att gästen inte hör har inte med dialekten att göra eller att gästen har dålig hörsel, utan det beror på utrustningen som är närmare 1900 än 2008. Kastade mej på cykeln och trampade på, högsta tillåtna hastighet är 10 km inom området med motdrivna fordon, en cykel drivs av muskelkraft så det är bara trampa på. På avstånd ser jag en husbil som står och väntar.

Snygg tröja säger gästen, men vem är du blir nästa fråga. Den tanke som då far genom min hjärna är inget som lämpar sig i ord, framförda av min mun. På min tröja står funktionär. Är gästen blind, men hur har han då kommit hit, tänker jag. Jag hälsar välkommen och svarar artigt på hans fråga om vem jag är, för tydligen kan han inte läsa heller. Hur skall detta sluta en gäst som inte ser och inte kan läsa. Nu ser jag vem du är säger gästen, du är funktionär. Det var ju det jag precis sa, tänker jag. Har du någon bra plats blir nästa fråga. "Vad fan är en bra plats tänkte jag men sa inget". Det beror på om du vill ha sol eller skugga. Nu börjar en riksdagsdebatt med hustrun om solen eller skuggan är bäst. Efter en evighet kommer paret på att en plats i skuggan vore bra. Nu hade jag tur för jag hade faktiskt en skuggig plats att erbjuda.

Nu börjar det roliga backa husbil var nog inte gästens bästa skolämne. Tillslut, det vill säga 20 minuter senare står han på plats. Frågar så försiktigt om han har rätt elkabel. Då slänger han fram 4 olika modeller, men säger jag då vänligt, tyvärr är inga av dessa godkända här. Du jag har kört runt hela Europa flera varv och det har aldrig varit problem med elkablar. Nu är detta inte Europa utan Ivön, svarar jag och här tillåter vi inte dina kablar. Du får låna en godkänd av mej, gratis. Fyra par ögon stirrade nu på mej, sa han gratis tänker de. Var i världen för man något gratis, säger hustrun. En kabel på Ivön, svarar jag. Kommer strax skall hämta en kabel till er. När jag kommer tillbaka har gästen förmodligen tagit fram hela sitt bohag och alla grillar han haft med, för plötsligt liknar ytan utanför husbilen ett vardagsrum, var blommorna kom ifrån funderar jag än idag på. Lämnar över kabeln och önskar en bra helg. Nu börjar hustrun ställa en massa frågor, men just då sprakar det till i radion. Ursäkta mej men en ny gäst väntar.

Framåt tvåtiden är det dags för toabesök för nu verkar det lugnat ner sig. Men vad tror ni händer, ja just det just när jag satt mej till rätta så sprakar det i radion. Tur man inte är campingvärd var helg, men ett roligt jobb är det man träffar både blinda, döva och folk som snackar att de tror de har betalt per ord. Återkommer nästa år så du som är gäst uppför dej väl vid ankomsten, det kan vara jag som tar emot dej.

Nu är det snart tid att genomlida den svenska midsommaren. Vädret är förutsägbart det blir kallt så man tror att det är höst. Kan ingen berätta för midsommar att den inte får flytta till hösten. Regnet kommer som ett brev på posten, synd det inte kommer med City Mail för de delar bara ut post var tredje dag. "Raindrops keep falling on my head" den goda gamla sången från 69 borde vara midsommarens nationalsång.

På morgonen skall alla ut och plocka blommor i dikeskanten, förstår inte varför man inte kan göra ett storköp, för i dikeskanten hamnar man ändå farmemot elva på kvällen, fast då är inte anledningen att plocka blommor. Blommorna skall användas till någon stång som skall resas, denna stång behöver inte viagra för att stå upp. Stången lindas in med blommor och två stora ringar med blommor i sitter högst upp, tur man klär stången med blommor annars hade det liknat ett kors. Det krävs många män för att resa stången, men till slut står den där så grann på ängen. Nu börjar lekarna och dansen runt denna blomsterpryda stång. Musiken står någon för som spelar fiol och dragspel, helst utklädda i någon folkdräkt. Varför kallas det folkdräkt folket har inga sådana. Politikerna borde vara utklädda i folkdräkt de är ju valda av folket. Nu börjar en lustiger syn. Vuxna mån börjar hoppa runt stången, värre än ett gympapass, sjungandes "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se".  Hur lustigt är det att se en groda, tycker nog det är lustigare att se vuxna män hoppa omkring, tur inte folk från andra länder ser detta spektakel. Vad hade de trott om Sverige. "Ej öron, ej öron, ej svansar hava de" .Här viftar man med händerna vid öronen och i baken, vilken syn för gudarna. Nu kommer den textrad som är helt obegriplig, möjligen blir den begriplig längre farm på kvällen, för då talar alla likadant. "Kou ack ack ack, kou ack ack ack"

På kvällen dukas det långbord för det krävs ett långbord för att kunna äta sillen och nypotatis, var har de gjort av den gamla potatisen? Eftersom sillen inte är så god måste man skölja ner den med snaps, då slipper man smaka vad sillen smakar. När så snapsen är tagen måste alla skölja ner snapsen med öl. Sen dricker man vatten för att bli av med den djära smaken. Ja jisses vilket drickande. Nu kommer vi till det mest svenska som finn, allsång. Nu kommer de där ihop klippta sånghäften fram med massor av sånger och lustiga färggranna bilder. När några snapsar runnit ner är det svårt att läsa vad som står i sånghäftet, för den som gjorde det använde "Times New Roman 10" för att få plats med så många sånger som möjligt. Då börjar spontan allsången, "Calle Schewen", har varit i "Samboronbon en liten by förutan gata", på vägen dit passerade han "Lyckliga gatan". "Engelska Flottan har siktas vid Vinga" med "Tio tusen röda rosor" kanske skall de vara till stången. Denna del av spontan allsångavslutas alltid med "När man söker stunden sorger glömma, är det skönt vaken gå och drömma .Glömma att lyckan flugit har sin kos, så att du ej fick min söta ros"

Jordgubbar med glas, kaffe och diverse tillbehör avslutar nu måltiden vid långbordet och nu låter nästan alla som texten i små grodorna, "Kou ack ack ack, kou ack ack ack"

Hälften kommer aldrig till dansen, för vägen dit är inte så rak. Trevlig midsommar.

Nästa lördag skall vi åka till Ullared, sa hustrun där vi satt vid frukostbordet, som denna soliga morgon var placerad i trädgården. Min tekopp stannade tvärt i rörelsen till munnen, hade precis för avsikt att dricka denna förtjusande dryck. Hörde jag rätt, sa verkligen hustrun att vi skulle åka till Ullared. Tekoppen föll åter ner mot fatet och den placerades där med en duns. Akta koppen, sa hustrun. Hörde jag rätt skall vi åka till Ullared nästa lördag, frågade jag hustrun. Du hörde rätt min gode man, sa hustrun. Vilken skräckvecka det blir tänkte jag, Ullared en lördag vilken rysning. Grattis hördes från andra sidan häcken, det var Kurt-Orvar som tjuvlyssnat på vårt samtal. Kul du skall till Ullared, sa Kurt-Orvar med det där fåniga leendet, som han ibland kan ha. Kurt-Orvar vet att jag hatar att åka till affärer och trängas med folk. Förstöra en sån fin morgon med en underbar utomhus frukost, borde randera en Tv fri vecka för hustrun, tänkte jag. Hela 17 mil i bil till Ullared, vilken skräckfärd, medan hustrun ser det som en upplevelse. Väl framme började letandet efter en parkeringsplats. Funderade om hela Sverige fåt samma straffkommendering som jag fåt. Varför parkerade vi inte i Falkenberg och tog bussen så hade vi inte behövt köra runt och leta efter en plats att ställa bilen på. Här var ju tusentals bilar och den lille visaren på klockan hade inte passerat tio ännu. Skall vi köra runt många gånger frågade jag hustrun. Tills vi får en parkering, sa hustrun. Efter cirka femton minuters letande var det plötsligt en överfull bil som lämnade en p-plats och kvick svängde jag bilen och tog sats mot den lediga platsen. På vägen dit höll jag på att krocka med två fulla kundvagnar. Hur mycket får man lasta i en kundvagn, borde finnas regler för detta Innan jag hunnit stanna bilen, rusade hustrun ut ur bilen och började jakten på en kundvagn, för där det normalt står kundvagnar var det tomt. Efter mycket jagande fick hustrun äntligen tag på en kundvagn stor som ett hangarfartyg, som hade fel på höger framhjul. Ni vet en sån där vagn som man inte kan styra utan den styr åt det håll den själv vill.

Har de inte öppnat ännu frågade jag hustrun när jag såg den långa kön. Jo de öppnade sju det är kö för att komma in, sa hustrun. Vad jag i detta ögonblick tänkte håller jag för mej själv. Hur länge skall vi nu stå i denna kön, frågade jag hustrun. Hustrun suckade nu två gånger och suckar från hustrun är krigsförklaring. Bäst jag håller tyst, tänkte jag. Kön började så sakta röra sig framåt och håller vi denna takten är vi inne vid tolv, sa jag till hustrun. Nejdå, vi är snart inne, sa hustrun nu i glad ton. Har aldrig fattat hur man kan vara glad i en kö för att komma in på ett varuhus. Glad kan man vara när man kommit ut. Plötsligt var vi inne och vilken röra det var, körkort för kundvagn borde numera införas i Sverige, för att inte tala om hur folk parkerade sin kundvagn. Här kunde en lapplisa tjänat stora pengar. Parkeringarna av kundvagnar var värre än de som fransmännen praktiserar när de försöker parkera sina bilar.
 
Efter en stund bli man törstig, hungrig och sugen på att gå på toa och vattna. Det är då man upptäcker att det är kö till allt, kön till damernas toa är längre och det får man trösta sig med i denna svåra stund.När jag såg kön till provrummen var jag på väg att vända, rusa ut försöka leta upp bilen och bara dra. Här gäller det att vara smart, tänkte jag. Plockade på mej 10 par byxor och ställde mej i kö till provrummen. Medan jag stod och väntade kunde jag prova skjortor, hur fan det nu gick till, jackor och tröjor. Kanske skulle man tagit mat och dricka med sig in i provrummet, för nu skulle det ockuperas en lång stund, provningen var även en prövning. Alla tio passade, jippi då tar jag alla så slipper jag åka hit på ett par år, nu började glädjen infinna sig, när jag tänkte den tanken. Efter åtskilliga timmar där jag dragit runt hangarfartyget med ett släppande hjul, kom det befriande ordet från hustrun, vi kanske skall söka upp en kassa och betala. Trodde ett tag dessa ord fallit bort i hustruns ordförråd. Men va fan, här finns det 63 kassor och så är det kö för att få betala och komma ut från "skräckens" hus. Det visade sig att bara 11 kassor var bemannade just i denna timme. Det blev ytterligare en kö tid. Nu var kötiden uppe i samma tid som handlande tiden. Vilket dag 50 procent handlande 50 procent köande. Väl ute i den friska luften, skulle vi hitta bilen. Jag placerade hustrun vid en affär där man kunde skyltfönster shoppa. Billig och bra shopping som jag kan rekommendera. GPS för att hitta bilar kan ingen uppfinna en sådan, för efter cirka 20 minuter hittade jag vår bil och kunde köra och plocka upp varorna och hustrun. Nu återstod 17 mil hem vilket jag körde med glädje

Lådorna fick precis plats i bilen, i dem låg ett helt nytt förtält och gosade sig i väntan på att få slå ut i full blom. Våren är här och då brukar olika saker slå ut i full blom så också förtälten. Lådorna togs ur bilen, tältet plus övriga saker, speciellt de för hustrun så viktiga gardinerna låg där i en låda och väntade bara på att få hängas upp. I den andra lådan låg allt med stängerna som behövs för att få ett utslaget tält. Stängerna hälldes ut på marken som ett stort plockepinn. Detta var andra gången hustrun och jag skulle sätta upp ett förtält, denna gång hade vi gemensamt bestämt att vi själva skulle försöka, trots att vi visste det kunde orsaka gräl, men vi chansade. Innan uppsättningen av det som kallas förtält var vi tvungna att denna underbart soliga aprilmorgon, äta en stabil frukost. Kändes som om våren stod och knackade på dörren och ville in. Har vi någon ritning, frågade hustrun. Finns ett papper här men det liknar mest en teckning gjord av en femåring, sa jag. Hustrun tittade en lång stund på ritningen, för det var nog en sådan. Finns det nåt lexikon med så vi kan översätta ritningen till något vi fattar, frågade hon. Nä, sa jag. Då satte vi oss på var sin stol och glode på pappret med en massa rör som någon femåring ritat och kallat ritning.

Det står en massa siffror vid de olika rören undrar vad de kan betyda, sa jag. Hustrun var nu tyst en lång stund, innan det kom något ur gapet där man också stoppar in mat, kan det vara någon slags mått. Kanske, sa jag men då har alla rör fyra olika mått. Jakten på att mätta rören hade nu inletts och vi kom fram till att det ena måttet var tjockleken på röret. Nu hade det gåt en timme och hunden låg i bilen och glode på oss, han undrade nog vad vi höll på med. En timme senare hade vi kommit fram till att en av de andra siffrorna var längden på röret. Här har han som skapade detta rörverk varit fiffig. Ibland mätte man längden på hela röret och ibland mätte man längden när det mindre röret var instucket i det något större, ja jösses. Vad de andra siffrorna betyder har ingen ännu lyckats komma på.

Efter ytterligare en timme hade vi lyckats para ihop alla stängerna och listat ut var de skulle sitta, trodde vi då. Nu skulle tältet dras på vagnen, på tredje försöket fick vi det på rätt håll. Nu började hunden vilja gå en runda och våra magar trånade efter mat, lunchtime. Efter lunchen gick det ganska bra med uppsättningen, men vi fick liksom inte taket att bli utsträckt i sidled. Vi har ju sex stänger kvar på marken, sa hustrun. Nu tittade jag först på hustrun för att kunna förstå vad hon sa, sedan på marken. Kunde då konstatera, hustrun hade rätt. Nu kom en hjälpsam granne förbi och undrade snällt om vi behövde hjälp. En fråga i rättan tid. Ritningen var även för de hjälpsamma grannarna obegriplig, men någonstans i deras hjärna fanns en lösning. Vi hade glömt två stänger. Det var bara att riva lite av tältet och börja om från början. Kunde höra Sven-Ingvars dra den låten på radion ett öde eller, men just du var den låten inte så bra, tyckte jag. Men med alla stänger på rätt plats fem timmar senare, såg tältet riktigt snyggt ut där det stod mot husvagnen. Nu återstod bara alla pinnar som skulle i marken och gardinerna som hustrun tvunget ville ha upp. Ungefär sex och en halvtimme efter starten var allt klart. Världsrekord. Nu somnade hunden och jag en stund i förtältet. Efter förslag från många snälla människor skall vi nu införskaffa tejp i olika färger, så vi kan får upp förtältet något snabbare. Tur det var en solig aprildag, vill inte tänka på om det hade börjat regna under tiden. Inget är omöjligt vilket två helt otekniska människor bevisade utan att gräla. Whiskeyn på kvällen var underbar efter den ljuvligt varma duschen. Det blev fyra stänger över vilket inte var ovanligt då leverantören skickar med för många, hur fan skulle vi veta detta.

Shopping i Ullared

Det kom ett upprop om en träff i Ullared från den campingklubb vi är medlemmar i, jaha tänkte jag, kanske kan jag köpa en billig husvagn, de säljer väl allt. Dit vill jag åka skrek hustrun innan jag ens hade frågat om vi skulle åka dit. Hustrun åker vart som helst i världen där man kan shoppa, jag brukar snällt följa med. Jag får dock mentalt förbereda mej i veckor innan jag vågar följa med. Den mentala förberedelsen behöver inte hustrun, hon behöver bara en stor börs och massor ab tid tid. Innan jag hunnit svara på frågan jag fick från hustrun om vi skulle vara med, hade hon ringt och anmält oss. Vi skulle inte bara vara där en dag utan i två dagar, dessutom skulle vi ha husvagnen med. Vet ni hur mycket en husvagn rymmer i inköpta saker?

Vi kom till Ullared på fredag förmiddag när så husvagnen kommit på plats var det dags för den sedvanliga lunchen, denna gång utan ett glas vin. Bilem måste medfölja till varuhuset 1.000 m bort annars får vi hyra en bärare, finns det shopping caddy? Därefter körde vi till Gekås som varuhuset officiellt heter. Det var många och då menar jag många som hade samma tanke, vi far till Gekås en fredag eftermiddag hade gåt som ett upprop i Sverige. Nu började letandet efter två saker, först en parkeringsplats och sedan en kundvagn. Efter cirka 20 minuter var vi så på väg mot ingången. Inne på varuhuset var det koas, kundvagnar och folk överallt. Ingen hade körkort för kundvagn, här borde ett sådant införas. Hur tar vi oss fram frågade jag hustrun, som varit smart och utrustat oss med varsin kundvagn. Jag hade klart för mej vad jag ville handla, byxor, kalsonger och strumpor, det gäller att vara strategisk. Efter en stund började jag få panik, vad gör jag här i denna trängsel, allt medan hustrun glatt shoppade på, shopping är livet, sa hon.

Efter tre plågsamma timmar hittade hustrun en ledig kassa så utcheckningen gick fort och smidigt. När vi väl kom ut, började jag leta efter vår bil, jag kom nämligen inte ihåg var jag ställt den, så är det när light versionen av glömska slagit rot i huvudet. Många undrade nog vad det var för en tokig människa som körde parkeringen runt med en full kundvagn. Skam den som ger sig efter mycket letande hittade bilen och jag varandra. Hustrun stannade kvar, en vända till var nödvändigt och hon hämtades med bil tre timmar senare, då sommaren 2007 återuppstått i form av regn och åter regn. På lördagen öppnar de sju och jag släpades dit halv åtta, men jag var inte först utan där fanns kanske redan 700 - 800 hundra bilar på parkeringen och ett trettiotal bussar, undrade om de övernattat på parkeringen. Hustrun tog en sväng med mej och sedan en sväng själv. Hur fan kan man gå i en affär i 10 timmar på två dagar.

Lite siffror att räkna med. Besöksrekordet för en dag är 24 700 personer. Kassarekordet för en dag är 20.1 miljoner. Gekås har 63 kassor, 100 provrum och 5.000 kundvagnar. Det finns 2 200 p-platser. Det kom 3,7 miljoner besökare 2007 och man sålde för 2,7 miljarder kronor. Varuhuset är på 20.000 kvadratmeter, man har cirka 1 000 anställda. Över 3.000 bussar kommer årligen. Strumpor är den mest sålda artikeln - 12 miljoner par per år. Gekås startade 1963.

Sjön ligger spegelblank, vinden är fullständigt frånvarande denna underbara sommarkväll. Den gula solen som i sommar så sällan visat sig, börjar sakta sin nerfärd mot horisonten. Snart börjar den stora aktiviteten runt om på campingen, grillarna plockas fram, laddas snart kommer de att tändas och en välkänd doft sprider sig runt campingen. Först måste dock camparna ta på sig det som är camparnas smoking, träningsoverallen. För att hålla olika typer av insekter borta från huden. Det drickbara i glasen är inte champange utan det är chatuea de la garge som fyller platsglasen. Några blanka svarta skor ingår inte i camparnas garderob. I år är nämligen pastellfärgade aircodition tofflor i plats det som är inne. Just denna sommar passar de även till det vatten som ideligen kommer från ovan. Tofflorna är nämligen självlänsande.

Lützen dimman som Gustav den II fajtades med, är inget mot den dimma som snart sprider sig över campingen med en väldig fart. Röksignalerna är många att man kan tro, mobiltelefonerna gjort sitt. Skillnaden mellan Lützen dimman och röken från campinggrillar är lukten. På grillarna ligger kött eller fisk och avger en välbefinnande lukt. Plötsligt tystar allt sorl och röksignalerna avtar, nu börjar det nämligen bli tid att äta det som legat på grillarna.

Plötsligt hörs dragspelstoner som letar sig ut över campingen, är det rätt det jag hör bäst att ge sig ut och spana efter var tonerna kommer ifrån. Vid en av vagnarna sitter en herre och spelar på sitt västkustpiano, tonerna flyget ut över hela campingen. Två turister från Holland tar en svängom till tonerna av Avesta forsens brus på gräsmattan. En efter en kommer campinggästerna med sina medhavda stolar och slår sig ner vid den dragspelande herren. När så skymningen och daggen börjar sitt intåg, drar sig gästerna hem till sina vagnar och dragspelstonerna slutar ljuda över campingen.

På morgonen efter rundan med hunden går jag förbi en liten påg som är ute och leker, han frågar om han får klappa hunden. Jag frågar honom om han sovit i förtältet, nej säger han. Har du sovit i husvagnen frågar jag, nej svara han. Jag har sovit hos mormor. Vad mer kan en campare begära än en underbar kväll och ett underbart svar från en påg, på en nyfiken fråga från en vuxen man.

Påsk på Söndremark

Snöstorm sa meteorologerna och vi som skulle för första gången fira påsk i en husvagn. Våren hade varit på gång länge och nu skulle den snart bara slå ut i full blom. Men så pratar väder spåmännen om vinter och snöstorm. Nog blev det en lite annorlunda påsk än många räknat med. När skärtorsdagen övergick i långfredag, är denna fredag verkligen längre än andra dagar, tryckte någon i gång fläkten och det började blåsa. In blåste regn som ännu inte övergått i snö. Kunde vädergubbarna ha fel.

När så den långa fredagen kommit en bit framåt, dök snön upp och det fanns ett steg till på fläkten för nu blåste det rejält, vagnen stod där och darrade i blåsten. Bara sätta "Dry Martinin" på bordet så blev den lagom skakad. Nu uppenbarar sig en syn, eller såg jag i syne. En del plockade fram sina grillar och stod där i snöfallet och grillade, snögrillad biff kan de va nåt. Kanske åt de påsk ris till eller sånt kan man kanske bara få på en Kina restaurang.

När man på påskafton drog upp gardinen i husvagnen och tittade ut, hade snölagret fyllts på under natten. Ingen hörde smällen för den inträffade säkert långt härifrån men plötsligt på morgonen var strömmen borta. Ingen värme, ingen dusch hur gör vi med toa besöken. Många frågor hoppade sig på campingen denna morgon. Tack vår Herre för uppfinnaren av gasol, för värme i vagnen blev det med gasolvärmaren i gång. Fram med spannar och ner till sjön för att fylla dessa, så toa besöken kunde fortgå. Som en återgång till femtiotalet, tänk så beroende vi är av vatten och ström. Folk samlades också vid sanitetsbyggnaden för det var där som man fick information. Någon hörde, någon visste, en minst sagt upplevelserik morgon. Efter cirka fyra timmar kom den så för människan viktiga strömmen tillbaka, samtidigt knackade det på vår dörr. Därute stod några ungdomar och ville sälja lottor. Berättade för dem att strömmen just kommit tillbaka. Va bra sa den ena glädjestrålande, då kan jag se hockeyn i kväll. Ström är viktig och alla värderar vi den på olika sätt.

Tempen började sjunka och under natten mot söndagen var det -8. Hunden ville gå ut för han kan inte avläsa en termometer så han vet inte hur kallt - 8 är. Denna morgon var fantastisk, solen som letat sig hit lyste från en helt molnfri himmel och fläkten var stängd. En helt underbar vintermorgon i slutet av påsken. Både jag och Zack som hunden heter njöt under promenaden denna morgon, där solstrålarna värmde oss och tystnaden var så total. En underbar vinterdag stod för dörren.

Påsken innehöll även campingmöte, dans och påskbingo i ladan, samt det sedvanliga påskpysslet för barn. Det var många av säsongarna som var på plats, här var mer folk än jag trott, även 10-12 gästvagnar hade letat sig hit denna påsk.

Sitter på bussen från jobbet och känner mej mycket yngre än pressbetyget visar, det är nämligen bara skolungdomar på bussen. Där jag sitter och halvsover i mitt säte, kommer blixten från någonstans. "Gud vad gott det skulle vara med pannkakor" Varför pannkaks drömmen dök upp just nu vet jag inte och för förmodligen aldrig veta. Eftersom hustrun inte skulle vara hemma så passade bra att jag själv skulle kunna fixa pannkakor till mej och hunden.

Nu börjar den lilla showen, var är kokboken för inte vet jag hur man gör pannkakor, brukar aldrig göra denna rätt. För övrigt gör jag ingen rätt överhuvudtaget, möjligen kan jag ställa in micron. Efter mycket letande hittade jag inte kokboken, kan undra var hustrun gömt den. För övrigt undrar jag varför hon gömt den, varför gömma den för mej. Internet blir räddningen där måste stå hur man gör pannkakor. Hittade all världens pannkaksrecept, där fanns ett med design. Tänk designade pannkakor, bättre de varit välsignade. Jag vill ha vanliga pannkakor och efter lite klickande hittade jag klasiska svenska pannkakor. Receptet var för 4 personer 2½ dl vetemjöl, ½ tsk salt, 6 dl mjölk, 3 ägg, 3 msk smör, men det var bara jag och hunden så då delar jag det väl med två. 6 dl mjölk var ingen konst att dela, men sen blev det lite svårare, hur fan får jag ett och ett halvt ägg. Tog två för det verkade bättre, lite listig får man vara. Mjölet tog jag 1 dl och lita till, blir nock bra till hunden och mej. Nu gällde det att först bland ihop allt i en skål, var hittar jag nu skålarna i köket. Det blev en genomgång av hela köksförrådet i alla skåpen men till sist hittade jag en lämplig skål. Visp måste man ha och var ligger nu den, sökande började om från början och så höll det på. Fattar ni hur jobbigt det är att inte hitta i sitt eget kök. Varför ligger inte sakerna där jag hittar dem, nämligen framme.

Lite smör i stekpannan och så i med lite smet, snart skulle jag få frasiga goda pannkakor, hunden lämnade inte min sida för mat var på gång. Hur fasiken vänder man på pannkakan, såg en kock som kastade den upp i luften och så landade den på andra sidan, detta trick gillar bara hunden, då min troligen hamnar på golvet. Stekspade kan kanske vara ett bra redskap. Pannkakan satt fast, den lossnade inte. Försökte igen, den satt fast. Tog i lite mer och då började den lossna i små beståndsdelar. Fel på järnet, nytt järn nytt försök. Satt fast där också. Provade med alla våra 4 järn, pannkakan lossnade inte, den brände nästan fast. Smör hade jag i pannan, 2 av pannorna var teflon. Vad gör jag, vem ringer jag. Kan Internet hjälpa mej. Nu hade jag bara en sats kvar och ännu hade jag inte får någon pannkaka. Förklaringen kom när jag skulle hälla i sista satsen smet. Mjölet låg på botten, jag hade förmodligen rört om för lite.

Ny sats gjordes och nu rörde jag om så jag blev röd i ansiktet och fick ont i armen, någon muskel som tydligen inte används så ofta. Efter två timmar så kunde jag och hunden äntligen äta våra pannkakor. Sen återstod bara disken av allt som använts. Hur svårt kan det va att laga pannkakor.

Det måste vara något konstigt i den underbara Löddeluften som gör att byxorna krymper. Det är väl inte den speciella luft i Lödde som gör att kroppen sväller. För inte kan väl kilona smyga sig på mej utan att jag blir informerad av detta. Nu har min regering bestämt att vi skall äta viktväktare mat. Tydligen väger vi för mycket, vem som nu egentligen avgör detta. Får ta och fråga min granne Kurt-Orvar om jag väger för mycket, fast jag tror egentligen jag bara är för kort. Viktväktare mat blir då lösningen för att gå ner några kilo denna gång.

Vi har provat alla metoder som finns, tallriksmodellen var inget för oss, problemet var att vi hade för stora tallrikar och då kunde man ösa upp mat. Byggde man på höjden blev man riktigt mätt. Kroppen byggde man då på tvären, för min korta kropp tog inte upp kalorierna på höjden. Man skulle haft en kropp som Turning Torso, ja inte skruvad, utan lång. GI metoden var inget för oss nordbor, man fick inte äta potatis. Sen var det nåt kemiskt index som var bra eller dåligt. Hade vi bott vid Medelhavet hade denna metod passat bra. Nu bor man ju vid Öresund så det blev för mycket fläskestek importerad från Danmark. Fruktmetoden var en bra metod om man haft den som efterrättsmetod. Men man tröttnar snart på bara frukt. Fasta är en bra metod under endast en dag, sedan blir man hel knäpp och hungrig som fan.

Nu skall metoden med poängmat testas. Någon klurig människa har poängsatt de olika livsmedlen, hur nu man kan göra detta. Poäng i simhopp och i isdans är vanligt men i livsmedel, dubbel macka med skruv ger mer poäng än en enkel med ost. Nu är det bara att räkna ut hur många poäng man får äta per dag. En invecklad formel för mej men inte för regeringen. Nu mera skriver jag små lappar och lägger på de olika livsmedlen så jag vet vad för poäng de ger. Varje dag är nu ett enda jagande på poäng, fast bara så mycket som jag får ha under en dag. Ibland sparar jag lite poäng till fredagskvällen så man kan dricka ett eller två glas vin.

Snart sätter man väl också en gubbe med rödflagga i kylen, som berättar när jag överskridit poängen. Här kan man inte få några minus poäng, vilket gör metoden ganska behaglig. I poäng mats ätning gäller det att ha tålamod, för kilona rinner inte av en utan det går sakta, så har man brått får man fasta. Kanske kan jag få behålla byxorna i fortsättningen, fast Ullared ligger inte så lång härifrån. Om man nu skulle överskrida poängen. Denna metod gillar jag då man får äta allt som är gott, det som inte är gott äter jag ändå inte oavsett metod.

Hustrun lätt meddela att på lördag skulle hon vara borta hela dagen och inte återkomma förrän lördag övergåt i söndag. Detta innebär att jag själv får göra maten, förutsatt att jag hittar i köket. Köket hittar jag för där brukar jag hämta kall dricka i kylen och ibland en krokskruv till vinflaskan i någon av de lådor som finns i köket. Nu mera är micron och ugnen inbyggd i ett skåp och mat lagar man numera på en induktionshäll. Där en liter vatten nästan kokar innan man satt in tolvan. Det var i detta kök jag nu skulle försöka laga lite mat. Nu fick jag själv välja vad jag skulle laga. Som Lundabo och uppfödd på Lundaknake, blev det en sådan och det självklara valet till var äkta hemlagad potatismos.

Var är nu potatisskalaren, här började jag fundera över varför det inte fanns gps för köket, letade i lådorna och till slut fann jag verktyget som skulle få av skalen på Alströms potatis, killen som i början på 1700-talet populariserade odlandet av potatis. Efter lite letande hittade jag en lämplig kastrullen, där i la jag den skalade potatisen. Nu skulle jag försöka få igång induktionshällen, där fanns ju en massa knappar som jag inte visste vad de hade för funktion. Plötsligt kokade potatisen och nu var frågan hur länge de skulle koka, står säkert i kokboken. Var förvaras den i huset, hunden kanske kunde söka upp den. Letandet efter den elektriska vispen tog sin början, gps:en i detta fallet blev en signal till hustrun, men inget svar. Letade och letade och där låg den i sista lådan och sa inget. Var f-n är visparna, nu började letandet igen, vilken låda låg de nu i, ringde hustrun, som nu behagade svara, så jag fick vägledning till visparna. Undrade varför de inte ligger ihop med vispen, men den frågan är fortfarande obesvarad. Lite smör och mjölk i kastrullen och så var det dags för vispen att börja jobba

. Lika mycket mos hamnade utanför, som var kvar i kastrullen. Drog ut kryddlådan och började undra om hustrun odlade kryddor i lådan, där fanns minst 40 burkar, jag behövde bara två salt och peppar. Varför var det lite svarta prickar i mossen, tänkte väl det var lite pepparkorn som visade sig i mossen. Funderade inte så mycket på detta utan åt korven och mossen med god aptit. Efter denna utmärkta måltid och glad över att jag överhuvudtaget hittade något i köket, la jag mej att sova. Vaknade av ett skrik, tyckte hustrun pratade lite väl högt. Pallade mej upp och gick dit skriket kom ifrån, vilket visade sig vara köket. Där stod hustrun med kastrullen i han och hade en där mörka blicken i ögonen och fick knappt fram orden. VAD HAR DU GJORT. Lagat mat sa jag helt oförstående. Har du använt vispen i teflonkastrullen, ja sa jag. Det får du inte göra, du har repat den. Nu plötsligt fattade jag vad de små svarta prickarna i moset var, TEFLON. Undras om det är giftigt, frågade jag hustrun, men fick bara en suck till svar, samt den dräpande repliken. Nästa gång jag är borta åk till Mc Donalds.

Man är aldrig förbered på den, fast man vet frågan kommer. Inga träningsläger i världen hjälper, inga mentala förberedelser hjälper. Frågan kom därför inte helt oväntat, kan du sitta barnvakt till Jacob. Kan jag väl, sa jag. Jacob är inte mer än 1 år så det var väl inga som helst problem. Hur länge är ni borta undrade jag. Svaret som nu kom från föräldrarna var som ett slag mitt i magen, tills i morgon sa de. Herre jesus utropade jag, ska han sova över, ja vi tänkte det, sa föräldrarna. Var fanns hustrun nu när man som mest behövde henne, jo på kurs i Stockholm. Jag kan alltid tänka mig att vara barnvakt för jag vet med mig själv att när jag tröttnar efter ett tag på Jacob, så kan det vara skönt att få lämna iväg han till den rätta ägaren. Men nu får ju inte det, fångad i en fälla.

Den första halvtimmen som barnvakt går enligt planerna som jag gjort upp. Jacob är fullt tillfredsställt med att ideligen få stoppa den röd-gul-blå skallran i munnen. Skallran låter förfärligt och musiken från stereon hör man inte. Jacob skallrar heller inte i takt, vilket omusikaliskt barn. Efter en stund variera han skakandet på skallran med att ta sina egna, avplockade strumpor i munnen. Han kanske är hungrig. Det här går ju bra tänker jag malligt, trots att det var ett tag sen nu jag var vikarierande barnvakt förra gången, hela 17 år sedan. Nu börjar dock den så exemplariska gossebarnet tycka att jag inte är så kul och ordinarie Moder borde skickas in. Detta uttrycks i mer och mer tilltagande, klagande läten. Ljudnivån ökar till rejäla protester och både jag och bebisen blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten lackar och pärlar sig i pannan på oss bägge. In med nappen, som snabbt spottas ut. In igen, håll kvar den med ena handen och vagga. Jag vaggar tills jag får mjölksyra i armen, men barnet har tydligen bestämt sig för att ge mig en match. Här lämnar man inte ostraffat bort bebisar till farfar inte

Han är nog hungrig tänker jag, lite mat kanske kan få tyst på honom. Man vad äter en ett åring, var är hans mat, djädra också de glömde lämna maten, Men inte kan man väl ge honom en bit av min pizza. Skriket efter mat upphör inte utan tilltar till orkanstyrka, var fasiken får han luft ifrån denna lilla varelse. Då plötsligt kommer räddningen, tanken flyger in i hjärnan, grannen har ju en 2 åring. De vet säkert vilken mat de skall ha, kanske kan man låna lite. Nappflaskan i munnen och Jacob börjar sörpla i sig, gud va han äter men tyst är han. Snart ligger han där i sin säng som föräldrarna släpat hit, hustrun ringer och frågar hur det går. Det går hur bra som helst, allt medan jag håller handen över Jacobs mun så hon inte skall höra skriket. Varför somnar han inte, sjunger alla vaggsånger jag kommer på, nu har jag kommit till nationalsången. Jag står upp, men Jacob ligger där i sängen och skriker i fel tonart. Undras om det är åt min falsksång han skriker. Några timmar senare sover han, förmodligen har han somnat av utmattning, jag somnar också efter en stund av utmattning.

Vissa uppfinningar kommer bara för sent livet. Som Ericsons wake-up light. En mobiltelefon som kan väcka mej med fågelkvitter och havets brusande samt en simulerad soluppgång. Det är tydligen konstaterat att man vaknar piggare med en soluppgång och mer utvilad med fågelkvitter och havets brusande i bakgrunden. Just nu önskar jag att jag hade en sådan mobiltelefon. Men nu är det försent. Den saknar nämligen en viktig funktion den har ingen aning om när bebisen vaknar. Det spelar liksom ingen roll att solen håller på att gå upp när man yrvaken med påsar under ögonen rör om i kaffekoppen på morgonen, undrandes hur det är att vakna till en artificiell soluppgång. Är det så här föräldrarna har det var morgon, tur då jag inte kan bli förälder igen. Hade aldrig kunnat vänja mej vid att vara småbarnsförälder igen. Tur jag kan lämna tillbaka Jacob efter frukosten och i morgon kan jag sova och slippa vakna av Jacobs skrikande.

Signalen skär genom märg och ben, bäst gå och öppna dörren. Hej, säger Kurt-Ove, ni känner han som min granne. Köpt bullar, ska vi ta en fika. Men Kurt-Ove klockan är inte 7 ännu och vet du inte att det är lördag idag. Jo, men lille Einstein, jag har fåt en strålande idé som jag måste prata med dej om. Jag skall bli politiker. Kroppen frös till is, hörde jag rätt, sa Kurt-Ove politiker. Kroppen töande snabbt och jag sa, kom in och sätt dej så fikar vi en blivande politiker skall väl inte stå där ute i sin pyjamas och frysa.

Tänk sa Kurt-Ove att få vara politiker, man behöver inte kunna så mycket, för vem kan det av de som finns idag. Man får ljuga på jobbet utan att någon chef, skäller på en. Tänk dej, att kunna åka runt i Sverige och världen bo på lyxhotell, samt äta och dricka gott var dag. Frugan får följa med hon kan vara min sekreterare. Men Kurt-Ove, hon är ju ordblind sa jag. Ja, jag vet men skit i det, ingen kommer ändå att läsa vad hon skriver.

När man sedan kommer in i riksdagen, kan man sitta av tiden och få en massa bostadsbidrag är man smart får man resebidrag också, finna säkert många andra bidrag man kan mygla sig till. Hela världen ligger öppen för en. Går på lite möte här och där och harkla ut sig lite floskler som ingen begriper, vilket härligt liv. Men Kurt-Ove vilket parti skall du tillhöra, jag tar det som för tillfället passar mej bäst. Men du kommer aldrig att klar av att vara politiker, sa jag till Kurt-Ove

Nu tittade han lite lurigt på mej och log det där fåniga leendet. Du jag har en plan, sa Kurt-Ove. Jaha, låt höra. Du, sa han jag missköter mej och gör en skandal, då kommer de att vilja bli av med mig. Får då ett avgångs vederlag hela livet ut och plus min pension blir det fett betalt, kan sitta i värmen i något utländskt land på ålderns höst och må som en kung.

När vi brukar närma oss nyår får jag glädjeryckningar i hela kroppen och den är inte liten så det tar en stund innan ryckningarna når över hela ekipaget. Brukar få lite småfnatt och mysa som hunden när han blir kliad bakom örat när nyårsfester kommer på tal. En nyårsfest kan vara alltifrån en trevlig fest, till rena pesten. Tänk att hamna på en nyårsfest där varje mikrosekund är detaljstyrd och så strikt att även ett toalettbesök är inprickat på tidschemat vi fick när vi kom. Detta är en garanti för att jag får ångest-attacker istället för glädjeattacker. Nej en fest skall var spontan det ger bäst trivsel.

Redan när vi får vår inbjudan, beroende på hur vi får den får jag mina föraningar om hur festen blir. Ringer värden och bjuder vet jag att det blir en spontan fest, något blygsam, bara träffas, så får det bli så kul det kan bli. Kommer inbjudan med posten i ett stort rosa kuvert, med ett fullklottrat papper med både text och bilder gjorda på datorn, då tänds en varningslampa i hjärnan. Står det sedan också, kom och ha roligt med oss, blir jag mycket misstänksam. Order på att ha roligt brukar sällan bli bra.

Bordsplaceringen brukar avgöra om festen blir bra eller dålig, men man kan inte få några garantier utfärdade om att bara för att det är bordsplacering så blir festen lyckad. Jag brukat föredra att sitta bredvid hustrun, i den stressiga värld vi lever i så är detta ett utmärkt tillfälle för oss att träffas och kunna prata med varandra. När jag hamnar på en fest utan hustrun, det vill säga på firmafest vill jag sitta med en kompis som jag känner. Det finns alltså en mycket bra orsak till att jag är gift med hustrun och kompis med mina kompisar.

När man kommer till festen så skall man på olika tokiga sätt placeras ihop med någon bordsdam, skall jag ha hustrun till bordsdam får jag fuska lite. Ett halvt kort, en damsko eller en bult, då brukar det vara kört för en lyckad fest. De gånger jag inte suttit vid hustrun har jag alltid haft otur med min bordsdam. Bordsdamerna som jag haft oturen att få i lottdragningen har alla sett som sin uppgift här i livet att vända ut och in på sitt liv för mej, samt prata om alla pinsamma och privata detaljer i sitt liv. När de tittar på mej, samtidigt som de öppnar foderluckan där orden strömmat ut, har även odör utkommit av sprit ånger

Efter en stund skall sånghäftet plockas fram, brukar vara gjort på rosa papper, bilder från datorn och så en liten text man knappt kan läsa. Allsång borde förbjudas i lag på alla fester. Jag blir alltid ut tittad och utskrattad för jag har en egen melodi till texten, allsång är en obeskrivlig pina. Det värsta missbruket av att sjunga allsång är när den sjungs under själva middagen. En köttbit på gaffeln......allsång.....tar gaffeln till munnen skall just stoppa in...allsång...köttbiten fastnar i halsen...allsång...maten kall.

I år var nyårsfesten en ganska trevlig tillställning, hustrun och jag var bjudna till några vänner. Hustrun hade fåt inbjudan muntligen på telefon, där var ingen fånig bordplacering, lekarna de hemska lyste med sin frånvaro, endast spontan trivsel förkom. Hade någon stämt upp med en allsång, hade jag hämnats med charader och andra fånga lekar där man skall ha en fånig hatt på huvudet. Ont ska med ont fördrivas. Hur man fördriver ett ont huvud dagen efter är det ännu ingen som vet.

De sista åren har man kunnat sjunga Singin in the rain, när man plaskat omkring i sina gummistövlar. Granen jag har köpt har varit regnvåt och den skall då pryda min gröna jul. Det har varit svårt få den rätta julstämningen att infinna sig, när man suttit där och sett Kalle Anka medan mörkret sänkt sig över oss. Hur jag än försökt har det varit svårt att finna den rätta känslan för vår gröna jul. Vi saknar också kylan, men sänker man värmen, kommer kylan så sakta krypande och man kan få en känsla av vinter. Eftersom snön saknas ser man inga glada barn som härjar i snön och sedan kommer in med rosande kinder. Jag och övriga familjen brukar sjunga och försöka vara glada, vi får inte låta mörkret och regn förstöra vår jul. Vi vet att tomten kommer på en vattenskoter, vad han har i säcken få man bara gissa, men det är inte skidor, det kan man vara helt säker på.

Sitter i min favoritfåtölj och drömmer mej tillbaka till min barndoms jular, då det alltid var snö och kallt, i varje fall minns jag det så. Jularna var bättre förr är helt min personliga åsikt. Det fanns en tradition och en julförberedelse i vårt hem som jag idag är glad att slippa, det räcker jag minns det. Dagen innan julafton låg man alltid sömlös, vad har mor lagt under sängen och vad skulle vi göra för julpyssel. Jag hatade inte direkt julpysslet men det var dock något som skulle genomlidas i uppfostrande syfte. Min bror och jag skulle fostras till män som kunde hantera sax, klister, bommull, flirtkulor, lera, tomma toarullar samt andra mycket svårhanterliga material.

Ett jätteproblem med pysslet, var att jag aldrig någon jul blev vän med björnklisterburken. Locket var alltid kladdigt när man skulle öppna burken, man fick klister på händerna och allt omkring fastnade på fingrarna. Hemma hade vi en liten pinne vi tog smeten med. Inom några minuter hade jag klister i håret i ansiktet och på kläderna. När det så var dags att förvandla toarullen till en jultomte fanns det inget klister kvar. Bommulls skägget kom aldrig på plats, på toarullen, det satt istället någonstans på mej. Det var inte lättare att klippa till den röda tomteluvan, med klistriga händer och en sax som satt fast på handen. Det i sin tur gjorde det nästan omöjligt att tillverka julgranskarameller. När så mor tittade på mej hade jag klister överallt bommull lite här och där, jag var också fullkletad med kräppapper, silkepapper och allt annat konstigt material. Det var jag som var julprydnaden. Under alla år har det överst på min önskelista stått "slippa julpyssel"

Hela släkten, ja nästan var alltid hos oss på julafton det blev 13 personer, där farmor betalade maten och mor gjorde den. Efter julpysslet var det så dags att klä granen, då vi hade uppemot 3,5 meter till taket blev det en ganska stor gran. Den kläddes alltid med bara jättestora röda kulor, sådan som inte finns att få tag på idag. På toppen hade vi alltid en spria, fråga mej inte varför för det vet jag inte. När så ljusen i granen var tända, hämtade far alla julklappar som skulle ligga under granen. Nyfiken som man var klämde man på pakten när föräldrarna var utom syn och hörhåll.

Det serverades alltid gås julafton, en tradition som farmor hade med sig från Halland, sa hon i varje fall. Där satt vi så tretton personer vid vårt dukade bord och åt två stycken Skåne gäss, mor sa de var från Skåne, men jag pratade aldrig med dem så jag vet inte. Utanför fönstret föll snön så sakta mot marken i den kalla vinterkvällen. Efter maten var det så dags för film och musik, Kalle Anka fanns inte på Tv vid den har tiden. Innan far plockade fram filmprojektorn och satte upp filmduken, skulle vi få lyssna på grammofon, Farmor hade några 78 varvare, finns sådana idag, de kallades också stenkakor. Vi barn ville alltid höra dessa skivor på en trattgrammofon. Man riktigt hörde hur det sprakade i sången och musiken.

De låtar vi varje jul spelade var: Min barndoms jul med Gösta Snoddas Nordgern,

Jag såg mamma kyssa tomten med Margaret Bienert. Yngve Stoor med Sjömansjul på Hawaii, Julkalas med Harry Brandelius, Julboogie Owe Thörnquist, Skinnknuttarnas julafton med Johnny Swängmans showband och Titta det snöar med Povel Ramel. När musiken tystnat, hördes snart det där karakteristiska snurret från projektorn och på filmduken visades Charlie Chaplin. Tolv par barna ögon satt som klistrade och stirrade på filmen, då plötsligt knackar det på fönsterrutan. Det tog inte många sekunder förrän sex ungar intagit platsen under bordet, där vi nyss suttit och ätit gås. Vem var det som knackade på rutan, att någon knackade på rutan var inte så konstigt, för vi bodde på första våningen. Vem var det, där satt vi sex jätterädda under ett bord på julafton. Kom här barn sa någon vuxen får ni se, vem som står där ute i snön. Sakta så kröp vi fram och så småningom vågade vi titta ut. Där står han med sin röda klädsel och vita skägg med en julklappssäck på ryggen. Tomten, men var har han ställt släden. Plötsligt knackar det på dörren och vi sex ungar gömmer oss bakom en soffa. Plötsligt står han där i vårt vardagsrum "finns det några snälla barn" sa tomten med sin basröst, som jag nog tyckte påminde om fars röst. Men det kunde det ändå inte vara, far är ju ute och handlar en tidning.

När så alla julklapparna var utdelade och det var tomt under granen, var det dags för den sega knäcken, julgodiset och nötterna. Vi barn fick läsk till godiset medan de äldre drack vin eller grogg. Kvar vid julgranen stod nu bara en ensam halmbock.

Året var 1960 och efter att på sommaren tittat på den svartvita tv:en, när den svarta gasellen från USA Wilma Rudolf vann tre guldmedaljer i friidrott på OS i Rom, satt jag nu i början av november och skrev min önskelista till jultomten. På den tiden fanns inga mail eller sms så jag skickade ett långt brev till tomten. Bilbana, tågset, flygplansbyggstats, ångmaskin, trollerilåda och en traktor för att säkerställa att far och mor skulle se min önskelista klistrade jag upp den på kylskåpsdörren och på dörren till mitt rum. Nu hade jag garderat mej ordentligt.

Jag kunde framför mej i fantasin se hur mor ringde till tomten och berättade hur snäll jag varit under året, kanske kunde man få något extra. Denna julafton efter vi ätit den sedvanligt döa kalkonen med den bruna såsen, verkar jag efter middagen hur avslappnad som helst, där jag ligger på golvet. Men inombords virvlar allt omkring, magen känns som den skall sprängas, av nervositet. Kan inte klockan bli 17.00 snart då tomten väntas komma. Plötsligt slår den stora klockan på väggen fem slag och mitt hjärta far upp i halsgropen. En knackning hörs på ytterdörren, för på dörren sitter det en handskriven lapp. Ringklockan fungerar ej. Var god knacka.

Där står han så i sitt vita skägg i vårt vardagsrum med en brunsäck med julklappar i, på säcken kan jag läsa Borås väveri. Efter ett tag hade jag öppnat några små julklappar och kände mej ganska nöjd med utdelningen detta året. Då halar tomten fram ur sin säck ett paket som är till mej, det är så stort att tomten får ha hjälp att få det ur säcken. Mina ögon börjar snart lämna min kropp, det stirrar på paketet, JIPPI en jätte stor trampbil, nu skulle det åkas bil. Äntligen skulle jag få uppleva känslan av att fara fram i min trampbil.

Där jag nu susar fram i trampbilen i fyrarummaren och tar kurvorna så att far håller på att tappa sin grogg. Tänker jag på, att nu är det bara 364 dagar kvar till julafton nästa år, och vem vet vad som väntar i paket väg då. Får väl sakta farten på trampbilen, för nu gäller det att vara extra snäll det här året.

I vårt hem är det samma visa vart år, granen står där så grön och grann och barrar. Varje år gör hustrun nya snittytor, häller i magnecyl och socker i det ljumma vattnet, jo, vi har ljummet vatten till julgranen 38,5 grader, ändå börjar den barra så fort jag närmar mig den med en julgranskula. Den kanske är allergisk mot färgade kulor. För att inte tala om när jag skall sätta kronan på toppen av granen, hela golvet fullt av barr.

Våra bästa kompisar har inte våra problem för de har en platsgran med trettio meter glitter i olika färger. Blinkande ljus så man tror det är någon brandkårsutryckning. Stora bomullsbollar som föreställer snö. För att få den rätta gran- och barrdoften sprejar de granen tre gånger om dagen. Burken med dessa dofter har de köpt i Tyskland, men det står Made in China på den. Där kan man tala om, att granen står så grön och gran i stugan.

Hos Kurt-Orvar ,vår granne, där finns den finaste gran jag någonsin sett. Han har bara en enda prydnad i sin gran och det är hundra stora chokladkulor. Högst upp på min gran minneslista finns denna gran. Vart år så längtar jag efter att få hjälpa Kurt-Ove med julgransplundringen. Chokladfrossa var namnet.

I år står vår vackra halvbarrande gran där likt det lutande tornet i Pisa, alldeles snett. Julgransfoten, som inköptes för femton år sedan, har drabbats av någon form av förlamning, det glappar i gängorna om två av skruvarna. Skickade efter en ny julgransfot. men någonstans i beställningskedjan blev det fel, för jag fick tre plastkilar. Nu får vi var eftermiddag justera plastkilarna så att granen inte skall luta för mycket. Varje morgon drar hustrun och jag lott om vem som skall vara granvakt den dagen.

"Kan vi inte köpa en ny julgransfot", frågar hustrun var gång hon förlorat lottdragningen på morgonen. 'Vad är det för fel på den vi har, den är ju antik med sin sirliga järnfot med inbyggda blyklumpar,' svarar jag. "Felet", säger hustrun "är att den just är antik".

Var gång vår hund svichtar förbi granen så barrar den av bara luftdraget, eftersom dammsugaren gått sönder får vi med handkraft sopa upp barren. Den nakne kocken har man hört talas om, men den nakne granen har ingen hört talas om, mer än hustrun och jag. Plötsligt hör jag Kurt-Ove skrikandes, "behöver du Karlssons klister för att klistra fast barren?". 'Tyst', säger jag till Kurt-Ove, 'granen ligger och sover, det är därför den tagit av sig barren.'

Dörren slits upp och in kommer Kurt-Orvar, som bor i huset mittemot. Har du sprunget, du flåsar som en bälg, sätt dej och invänta att luften skall anlända till dina lungor, säger jag. Efter en stund började man höra vad Kurt-Orvar sa, orden som kom ur munnen var plötsligt förståbara och inte något konstigt språk. Fast vem vet Kurt-Orvar kanske försökte tala sms språket. Känner du till Murphys lag, säger Kurt-Orvar. Du menar den som säger att om något kan gå åt helvete, så händer det för eller senare och då på en tidpunkt som är högst olämplig, sa jag. Ja den menar jag. Du vet väl, sa Kurt-Orvar att lagen är tillskriven Edward Murphy en flygingenjör från staterna, men du det konstiga är han aldrig existerat. Men så bra sa jag, då kan ju lagen inte finnas. Jo den finns sa Kurt-Orvar det är jag som just nu är Murphy, han står här i egen hög person. Kan bevisa det. Jag heter visserligen inte Kurt-Orvar utan det är bara mitt artistnamn, precis som påven som är hans artistnamn. Många berömda författare kallar sig ofta något annat än de är döpta till bara för vi inte skall veta vem de är. Och du det finns två förklaringar till detta. Först den vanliga skattesmitarebiten, man kan ju inte beskatta någon som inte finns. När man skrivit en bok så vet man inte om läsarena skrattar, gråter eller jublar åt resultatet. Därför är det bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag vill inte att mina barn skall bli hånade i skolan, för att jag som författare stavat fel eller haft en dålig korrekturläsare. Titta där går han vars farsa inte kan stava till ecklesiastikdepartementet!

Kom du bara för att berätta detta som jag redan visste. Inte bara det sa, Kurt-Orvar, jag skulle baka lussebullar för första gången och jag gjorde så gott jag kunde. Men jag tog nog fel kryddburk till degen blandade i curry i stället för saffran. När svägerskan så skulle smaka sa hon, pikant smak om mina lussebullar. Bak dörren kan jag tydligen höra någon stå och skratta, kan det vara Murphy kanske.

Första advent, fjärde söndagen före juldagen och första dagen i kyrkoåret, nu skall de elektriska stakarna upp i fönstren runt om i Sverige. Utseende ändras i hela Lödde över en natt, vid just första advent. Plötsligt är det åter ljust överallt, har ni tänkt på att många stakar som har sju ljus medan det endast finns fyra adventssöndagar.

Men innan ljusstakarna kommer fram och upp, finns det många problem att övervinna. Var la vi stakarna någonstans frågar jag hustrun. Inte vet jag det var du som ställde undan dem. Det är nu man önskar att alsheimer light inte funnits. Garaget är som namnet antyder en plats där man kan ställa sin bil, i vårt fall får där inte plats någon bil. Detta beror inte på att garaget är för litet eller bilen för stor, utan garaget har blivit en plats där allt som är bra att ha men inte använts på minst fem år finns. Förrådet är så fullpackat med saker som används, man skulle kunna tro vi har två hus. Det är alltså här jag skall försöka att ta mej in och leta efter några ljusstakar. Synd inte hunden kan spåra upp ljusstakar för då hade det varit en enkel match. Att bara ta sig in kräver att man först måste ta ut saker i trädgården, för att sedan kunna ta sig in. Grannen tror nog att vi skall ha alla dessa sommarsaker placerade i trädgården under julen. Jag brukar lugna honom vart år att jag bara letar efter mina ljusstakar.

Efter någon timmes letande hittar jag ljusstakarna, men nu kommer nästa problem. När jag så placerat dessa på sina platser och satt i kontakten, blir det inget ljus. Samma visa vart år. Nu börjar jakten på lamporna som inte funkar. Detta tidsödande jobb brukar ta någon timme. Plötsligt står man där med att det fattas några lampor. Vad man då tänker lämpar sig inte i skrift. På med kläderna och ner till Ica Maxi. Var finns nu dessa lampor, jakten har tagit sin början. När man så äntligen hittar dem, visar det sig att de är förpackade efter hur många armar ljusstaken har. Man kan alltså inte ta den kartongen som innehåller fyra lampor om ljusstaken har fem. Nu är det så att jag har en sjuarmad ljusstake och behöver två lampor. Då får jag ta den förpackningen som innehåller sju, alltså har jag nu fem i reserv till nästa jul. Vem är denna uppfinnare som kommit på detta snilledrag, förmodligen en lampförsäljare.

Innan vi har passerat alla adventssöndagar och kan börja fira jul, skall Lucia först komma på besök. Ett år på jobb fattades de en stjärngosse, blev tillfrågad eller rättare sagt tvingad att dra ett vitt skynke på mig, samt en dumstrut på huvudet. En stjärna på en pinne skulle jag också hålla i handen. Framför mej gick några konstiga brunna män, de skulle vara pepparkaksgubbar. Lucian hade riktiga ljus i håret, så den stjärngossen som gick bakom lucian hade ingen stjärna i handen, utan en brandsläckare. När vi så sakta skridit fram skulle vi ställa oss på rad och sjunga. Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, han vattnar sina fålar fem. Undras vem den där Staffan är för en filur, som vi skall tacka för att han är en dräng i stallet. Men fålar fem, hur kan man vakta fålar fem, tror nog han som skrivit sången var lite onykter, skulle varit pålar fem. Där står alltså Staffan och vaktar fem pålar medan fem hästar går lösa. Nu kan ingen annan komma och binda sina hästar vid dessa pålar. De vaktas av herr Staffan himself.

Av mej vaktas mina ljusstakar så ingen snor dem, fast det hade inte gjort så mycket för då hade jag sluppit försöka komma ihåg var jag lagt dem till nästa år. I stället för lampor kunde jag köpt nya fräcka ljus stakar, med fungerande lampor. Nu tändas tusen juleljus i Löddes mörka hus

En eftermiddag styr jag mina steg till den stora pampiga banklokalen, för att uträtta lite bankärenden. Tänker när jag är på väg dit, undras om den ligger kvar i dessa Internet- och telefonbanks tider. Det var med hatten i handen som jag med nykammad bena och välputsade skor, tågade fram till disken och berättade om mitt ärende. Jag skulle be att få sätta i lite pengar på min bankbok. Denna bankboks insättningar kommer sedan banken att använda till att låna ut mina pengar till någon. Mellanskillnaden i ränta blir banken ganska rik på. Det var nu kassörskan tittade på mej med stora ögon, hon hade förmodligen aldrig sett en bankbok. Ett ögonblick, sa hon. När hon väl kom tillbaka hade hon i släptåg en kostymklädd man, som jag förstod var chefen. Varför skall alla chefer gå begravningsklädda, går de och väntar på att kontoret skall läggas ner. Efter ett tag hade jag fåt satt in pengarna på min bankbok och även fåt behålla denna klenod.

Bankkontor är snart att betrakta som sevärdheter, något kan väl bevaras på skansen så att efterlevande får se hur vi hade det. De läggs ner i en rasande takt, samtidigt ökar antalet tjänster du kan göra på Internet. Min hustru brukar kontrollera kontona via Internet och också betala våra räkningar där. Att ta ut pengar har alltså blivit ett problem, då bankkontoren inte har öppet när hustrun och jag kan gåt dit för att ta ut våra lönepengar, därför har vi skaffat var sitt uttagskort. Problem har det blivit när hustrun skall föra över pengar till mej. Först gäller det hitta ett kontor som har en kassa och som är öppet när hustrun inte jobbar. Det är logistik det.

Hustrun blev då uppmanad att skaffa telefonbank, för då kunde hon ringa precis när hon ville för de hade öppet 7-21. För någon dag sen inföll det första tillfället för telefonöverföring. Hustrun hade fåt en lathund på banken och kassörskan sa att de va så enkelt. För säkerhets skull hade hon ytterligare en lathund vid sin sida, det var jag och jag stod på högra sidan. Bankens lilla skrift hade hon till vänster om sig. Hustrun tog telefonen och slog det magiska numret till telefonbanken. Telefonen var inställd på högsta volym så även jag skulle kunna höra vad banken sa. En mild stämma ger hustrun anvisningar och hon trycker på telefonens knappar i en aldrig upphörande process. Plötsligt slutar hon trycka, hustrun ser ut som ett barn man stulit godis ifrån. Hennes ansikte blev en och en halv meter långt och begåvades med ett stor hål i mitten. Man säger att någon gapar av förvåning, men här handlade det om en fysisk förändring av ansiktet som jag inte trodde min hustru var mäktig att utföra.

Jag frågade vad som hänt, jo sa hustrun den milda stämman sa att jag knappat in fel kontonummer till mitt eget konto. Trots fusklapp med kontonummer och lathund över hur handhavande skulle gå till blev det fel. Knapptrycknings momentet upprepades igen och igen och igen, men det blev fel var gång. Min hustru är envis men efter fjärde gången gav hon upp med en suck. Tur inte banken vet vad en sådan djup suck från hustrun betyder, men jag vet. Nu fick jag överta det tekniska, men först skulle telefonen lyftas upp från golvet, där hustrun samtidigt som sucken placerat den.. Det tekniska i mitt fall innebär att jag lyfter luren och med höger hand, myndigt utstickande mitt pekfinger gav jag mig på den stackars telefonen. Vår telefon är av märket DORO, fast nu borde det ståt ORO, eftersom jag börjat trycka på den. Nu skulle jag visa banken vem som bestämmer över mina egna pengar.

Jag tryckte de rätta nummerkombinationerna - på rätt ställe. Det fungerade utmärkt ända tills den milda stämman ville ha bekräftat att jag skulle föra över en summa pengar från konto a till konto b. Jag bekräftade och fick då reda på att det var fel kontonummer till det konto som pengarna skulle föras över till. Detta var mitt konto och mitt kontonummer som jag haft sen hedenhösarna var små. Jag repeterade det hela ett antal gånger Alltid samma resultat. Nu hade vi ringt sex gånger och inte fått uträttat ett förbannat dugg. Förutom att hustrun lämnat rummet eftersom hon inte vill höra alla de konstiga ord som jag uppfinner när något går mig emot på min DORO telefon.

Nu till den stora frågan: Vad är det som gick fel? Ja, vi får vänta tills banken är öppen. Får gå dit igen och då försöka få reda på vad som kan ha blivit tokigt. Men av någon anledning förväntar jag mig inte något annat svar än det jag fick när uttagsautomaten tog mitt uttagskort efter det att jag knappat in rätt kod tre gånger och uttagsautomaten meddelat mej att den behöll kortet. Inte någon ursäkt eller medkänsla från banken utan helt enkelt att. Det blir fel ibland. Det går ju att byta bank, men jag tror inte att det hjälper så mycket. Det blir antagligen fel där också. Vi kan väl ringa telefonbanken personlig betjäning, sa nu hustrun som återvänt till rummet. De kanske kan hjälpa oss med överföringen. Men behöver vi inte en massa koder för att vi skall kunna identifiera oss. Jo, men jag har de här sa hustrun och fiskade fram dem från plånboken som för övrigt borde gå på en bantningskur för kvitton. Hustrun knappade nu återigen en massa siffror på telefonen. Välkommen till telefonbanken det är just nu många som ringer till oss, men vi tar emot ditt samtal så snart vi kan. Om jag nu skall vara nöjd eller arg av allt detta som hänt har jag inte bestämt mig för ännu, men den stackars telefonen är nog nöjd eller i varje fall operatören.