Lasses kåserier & berättelser

I dag måste jag vara dubblet glad. Pjäxan har försvunnit från foten så nu går jag som en anka eller möjligen en 102 åring med rullator. Hastigheten är inte hög förnärvarande, kryckor hjälper till med balansen i ett inledningsskede. Första gången jag har normala byxor på mej på över 5 vekor. Har under enna tid sparat slitage på många vänsterstrumpor, hur nu man vet vilka som är vänsterstrumpor. Tur man inte skall gå på catwalken eller var nu de smala töserna går. Undras om det finns en hundwalk också.

Det andra jag blir glad åt är att någon Pia, öst beröm över det jag skrivit, förmodar människan är vid sina sinnes fulla bruk och inte har fått en hjänkolaps. Kanske hon sprider detta vidare i sin bekantskapskrets, hoppet är det sista som överger människan. Om jag skall behöva ta 100 steg mot att få ge ut en bok, så har jag nu tagit 2 steg, fast det blir nog en björk istället, för då kan man ju rista i barken.

Här kommer en av kommentarerna, som fanns under ett kåseri

Helt underbart..Ja jag var med i köket, hela upplevelsen känner många igen. Jag läser och läser blir mer och mer fångad. Buskul..skrattar gott. Fattade inte att det gick att kommentera efter varje kåseri/berättelse. Du får en bukett här av allt jag läst, på ren svenska faan vad bra.

Hämtandet och lämnandet av Zack avlöpte mycket odramatiskt, då var det värre när vi i går kväll skulle ta en runda i kvarteret eftersom ingen annan var hemma som kunde gå med honom. Vi kom runt efter en evighet. Kanske skall jag införskaffa en skatebord, så drar Zack mej. Ingen bra idé risk för jag trillar av.