En spårläggares vardag
Äntligen hade dagen kommit då jag skulle praktisera mina kunskaper i spårläggandets ädla konst. Jag blev tillfrågad om jag ville lägga spår 1 & 2 både lördag och söndag, det hade jag inget emot. Spår ett var till höger om fågelsjön strax nedanför Jyckebo Här var det ganska enkelt att lägga spår, öppet fält och längs motorvägen. Spår två till vänster var lite knepigare här var det inte så lätt. Spår två hade jag provgått 5-6 gånger så nu visste jag det funkade båda dagarna. Rutan sattes för båda spåren på fredagskväll, till lördagens tävling. Hundarna som gick på lördagen hittade de flesta pinnar jag "slängt" ut. Det jag nu skall berätta hände på söndagen. Rutan gjordes lite större på lördags kvällen till söndagens tävling.
Väckarklockan ringde, varför ringer alltid väckarklockor för tidigt har ni tänkt på detta. Såg med ena ögat att den lille visaren stod på siffran 5 och den stora på siffran 12. Sakta makade jag mej upp medan hustrun och hunden sov vidare. De hade fattat att fem på morgonen är ingen bra tid att gå upp en söndag. Sakta började det ljusna när jag var på väg i bilen mot Jyckebo och mina två spår som skulle läggas ut. Idag skulle de vara 1 200 meter så det blev till att gå nästan exakt samma sträcka som på lördagen. Första spåret gick kanske inte med samma hastighet som bilarna på motorvägen hade, däremot tänkte säkert många av dem som körde på motorvägen, vad är det för en figur som går där på fältet och "kastar" pinnar. När så slutpinnen var lagd var första spåret lagt och jag vandrade vidare mot spår två.
Jag kom från rätt håll, så det var bara att vandra genom rutan och sedan fortsätta spåret, det var tanken. När jag närmade mej spår två, slog det mej plötsligt att något var konstigt, kunde inte riktigt så här tidigt på morgonen få in i hjärnan vad det var. Plötsligt bara stannade jag till, något var väldigt konstigt, blicken vandrade fram och tillbaka där rutan var. Jag stod som förstenad, visste jag vad jag såg ,var det en hägring eller var det bara tidigt på morgonen.
Efter några fasansfulla sekunder ensam vid sjön och ackompanjerad av soluppgången, jag märkte inte ens hur kallt det var. Det kom som från en blixt och träffade hjärnan. Det mina ögon såg var sant, NÅN DJÄVEL HAR STULIT MIN RUTA. Armeringsjärnen som markerade de fyra hörnen på rutan var bort. NÅN SKOGSMULLE TERRORIST HADE STULIT MIN RUTA. Jag bara stod och tittade på området där rutan skulle ha varit och undrade när någon skulle dyka upp med en filmkamera och säga de var från Dolda Kameran. Men inget hände. Var, var alla spår hundar, tänk om det varit här nu så kanske de spårat upp förövaren. Du som stulet min ruta, vet du hur många timmar jag lagt ner på detta, förmodligen inte, så här gör man bara inte mot en spårläggare. Jaha, tänkte jag det var det spåret, synd man inte fick använda spårskissen. Det var bara att så snabbt som möjligt ta sig till Jyckebo och meddela tävlingsledaren att spår tvås ruta var stulen och att spåret inte kunde användas. Vid sjökanten under några buskar hittade jag de fyra ameringsjärnen och spårnummret så det var nästan en sorgemarsch tillbaka bilen. Tänk att någon skogsmulle terrorist hade stulit mitt spår. Vart är världen på väg?
Lars Jönsson