Åh dessa koder
Äntligen har jag skaffat mig ett bankomatkort och till det fick jag förstås en fyrsiffrig kod, skriven i ett läskigt, svartmuskigt papper. När jag sedan öppnar det svartmuskiga pappret, upptäcker jag till min glädje att det var en väldigt trevlig kod som jag lätt kunde memorera. Hur nu en kod kan vara trevlig. Genast letade den in sig i bakre hjärnhalvan och där satt den, och det var ju bra. Den glömmer jag aldrig, tänkte jag.
Långt senare när jag skulle använda kortet för första gången. Var koden inte så bra längre. Automaten i väggen påstod att jag medvetet stod och slog in en felaktig kod! Provade igen och nu lyste de bokstäverna som stod i skärmen röda. Du har bara ett försök till, sedan tar jag kortet. Jag var helt säker på att jag mindes koden rätt, men ville inte prova mer än två gånger av rädsla för att bli av med kortet och stå där utan pengar. Gick in på banken för att höra om de kunde göra något. Jag möttes av ett illa handtextat meddelande, som satt slarvigt klistrat på glasdörren till banken. Det såg ut som om någon brutit av udden på tuschpennan efter halva meddelandet, och som förkunnade att "Varje besökare måste ta en kölapp"!
Banklokalen var alldeles full av folk, det var kö till nummerlapparna. När jag äntligen kom fram drog jag lott nummer 74 det kändes som en lott för den fyrkantiga ljustavlan visade nummer 67. Kvinnan som satt där i kassan och flyttade runt lite papper och såg ut som kom inte och stör mig, hade inte någon framför sig i kassan, där hon satt och pratade i telefon. Jag satte mig ner och väntade, på nästa dragning i lotteriet! Senaste vinnare var ju nummer 67. Tiden gick och jag började fundera på om displayen var trasig, men som ett under lät det, "mööööp" och det stod nu vackert dekorerat med röda punkter 74, på tavlan.
Hej sa jag till kvinnan som nu hade lagt på telefonluren! Jag skall hämta ett nytt kort och en ny kod, sa jag. Jag kommer inte ihåg min kod. Du har väl dåligt minne sa den förtjusande lilla varelsen som satt i lucköppningen. Har du legitimation, sa hon? Legitimation, undrade jag med ett leende. Ja, legitimation härmade hon, och ett leende spred sig även över hennes läppar! Hur denna lilla förtjusande varelse kunde se att det var jag på kortet är en gåta. Det var tagit för tjugo år sedan och vikten hade säkert ökat med samma antal kilo. Jag kan beställa ett nytt kort till dig och då får du också en ny kod, men det gör ju inget för du kommer ändå ihåg den gamla, sa kvinnan något sataniskt.
Nu har jag blivit utrustad med både nytt kort och kod. Koden har jag lagt in i min mobiltelefon så jag säkert skall komma ihåg koden. Men nu är problemet att jag inte vet var min mobiltelefon är. Skall det hålla på så här i livet blir jag snart rik för jag får aldrig ut några pengar från hålet i väggen.
Lars Jönsson