Lasses kåserier & berättelser

Märta-Stina från Sösdala, nyskild, 40, sitter i baren på krogen en grådisig december kväll. Hon rättar till den slimmade illröda jumpern och då först inser hon att hon börjar bli lite för mullig. Men den är skitsnygg till den korta svarta slitsade kjolen, så än får "den lilla röda" hänga med. Märta-Stina beställer en whisky från baren, hon undrar om hon är den enda kvinna här ikväll som gillar whisky. Sorlet från alla människorna ligger som en ridå över hela lokalen. Sten-Tures orkester spelar "Leende guldbruna ögon, har jag förälskat mig i"... På dansgolvet är det redan full fart.

Ringförsedda exemplar av det manliga släktet svänger runt i jakten på kvällens fullträff, en så kallad Bingo. Hemma sitter deras fruar och ser Oldsbergs ”På Spåret” om de nu hunnit lägga barnen. Märta-Stina läppjar på sin whisky, alltmedan den ena karlen efter den andra släntrar förbi och spanar in henne. "Tjena, läget” Får jag bjuda på en whisky till?" Märta-Stina hör plötsligt en mansröst och tittar åt det håll varifrån rösten kommer. Mitt emot henne i baren sitter en yngling och ler på ett mycket flörtigt sätt mot henne. 

Oooops, en mandelkaka, en riktig läcker godbit, tänker Märta-Stina. Varpå hennes tankar skenar iväg till ordet ”lammkött” Han har en gul slips, men den passar inte till den rutiga skjortan, det verkar som han suttit och spanat in mig en lång stund. Han ser onekligen gullig ut, undra hur gammal han är. Plötsligt bara reser han sig och går emot Märta-Stina. "Får jag lov att dansa med dig?" Nej tack svara Märta-Stina. De här yuppie ynglingarna tror att dom håller ett dragspel i famnen när de dansar, istället för en kvinna. De kan aldrig hålla fingrarna i styr. De tror att vi kvinnor har våra erogena zoner på höfterna, på brösten, ja över hela ryggen. De försöker på något underligt sätt krypa in i en ute på dansgolvet". Tur jag nobbade honom, tänker Märta-Stina. Yuppie ynglingen ser ut som ett stort frågetecken i ansiktet, gör en hatgrimas mot Märta-Stina och mumlar nåt om "jävla stenålderstant" och går sedan genast därifrån mot nästa ”offer” i sin jakt för denna kväll. En som tror att han är nåt, tänker Märta-Stina 

"Whaoo, där står ju en riktig godbit vid dörren han ser ut som om han ägde hela stället. Han är ganska lik ”Don Juan”. Glänsande i huden stora dansfötter, härlig doft och en angenäm lukt samt snyggt klädd och i rätt ålder. Honom måste jag bara få dansa med tänker Märta-Stina. Just då spelar Sten-Tures upp ”Kan man älska nå´n på avstånd”. När Märta-Stina når fram till godbiten så blir hon nobbad med orden, "Nej tack, jag tror jag ska gå hem och göra mig en varm nattmacka svarar han artigt henne. Och jag som trodde att han ville dansa med mig! 

Märta-Stina från den lilla skånska byn Sösdala åker mumlande hem från krogen i den disiga decemberkvällen, ursäktade sig själv med att hon skulle hem och sova sin skönhetssömn.

 

Lars Jönsson

Har vi kvar några nyårstraditioner egentligen? Granen, kanske om den inte barrat, för då luktar den inte granbarr längre, plast luktar inte. Kanske kan man köpa en barrdoftande sprayburk och spruta över granen så att lukten räcker över nyår. Nej, det vore nog inte så bra, för då kommer alla miljönissarna att protestera och skrika något om ozonskiktet.

Nyårsmaten då? Ja, den hemlagade smördegs inbakade oxfilén med rotsaker och cesardressing, chokoladmoussen med färskt frukt och den goda champagnen, hör nog till en svunnen tid. Nu är det grönsakspaté, kycklingpaté, sallader och ekologiskt odlade grönsaker som gäller. Förr fanns champagne, whisky, cognac till nyår, men det var visst ganska länge sedan dessa drycker försvann. Nu är det lingondricka och ekologisk framställd mjölk samt vatten som gäller.

Nyårs musiken med alla de sköna valserna? Nej glöm sådant som att fila på olika stråkar. Nu är det "hip-hop" och "rape" som gäller åtminstone om man har tonåringar i huset. Har man barnbarn av det kvinnliga könet, så tindrar ögonen vid ljudet av "Spice Girls". För oss femtio plusare kan det möjligen bli något av Andrea Bocelli, eller Sarah Brightman?

Snön, raketer hör nyåret till och i skrivande stund lyser snön med sin frånvaro men på avstånd hörs raketer smälla i den något för årstiden varma december. Lite nostalgisk blir jag allt, när jag tänker på mina barndomsnyår. Då låg snön så vit och fin och vi tog häst och släde till nyårsmässan. I år åker vi taxi.

En sak som också hör till nyårstraditionerna är nyårsstädningen. Den traditionen har jag med nöje tagit bort. Ni kan väl sången om "kungens lilla piga".

När jag vaknar på nyårsdagen så undrar jag om de där filharmonikorna från Wien är på TV och kanske får jag uppleva att ”Plex” kommenterar backhoppningen, om det nu finns snö. Men den tradition som är kvar och som nog aldrig ändras, är att jag somnar framför tv-en i år igen till filharmonikorna från Wien när de drar igång någon Straussvals. Gott Nytt 

Lars Jönsson

 

Äntligen har jag skaffat mig ett bankomatkort och till det fick jag förstås en fyrsiffrig kod, skriven i ett läskigt, svartmuskigt papper. När jag sedan öppnar det svartmuskiga pappret, upptäcker jag till min glädje att det var en väldigt trevlig kod som jag lätt kunde memorera. Hur nu en kod kan vara trevlig. Genast letade den in sig i bakre hjärnhalvan och där satt den, och det var ju bra. Den glömmer jag aldrig, tänkte jag.

 

Långt senare när jag skulle använda kortet för första gången. Var koden inte så bra längre. Automaten i väggen påstod att jag medvetet stod och slog in en felaktig kod! Provade igen och nu lyste de bokstäverna som stod i skärmen röda. Du har bara ett försök till, sedan tar jag kortet. Jag var helt säker på att jag mindes koden rätt, men ville inte prova mer än två gånger av rädsla för att bli av med kortet och stå där utan pengar. Gick in på banken för att höra om de kunde göra något. Jag möttes av ett illa handtextat meddelande, som satt slarvigt klistrat på glasdörren till banken. Det såg ut som om någon brutit av udden på tuschpennan efter halva meddelandet, och som förkunnade att "Varje besökare måste ta en kölapp"!

 Banklokalen var alldeles full av folk, det var kö till nummerlapparna. När jag äntligen kom fram drog jag lott nummer 74 det kändes som en lott för den fyrkantiga ljustavlan visade nummer 67. Kvinnan som satt där i kassan och flyttade runt lite papper och såg ut som kom inte och stör mig, hade inte någon framför sig i kassan, där hon satt och pratade i telefon. Jag satte mig ner och väntade, på nästa dragning i lotteriet! Senaste vinnare var ju nummer 67. Tiden gick och jag började fundera på om displayen var trasig, men som ett under lät det, "mööööp" och det stod nu vackert dekorerat med röda punkter 74, på tavlan.

Hej sa jag till kvinnan som nu hade lagt på telefonluren! Jag skall hämta ett nytt kort och en ny kod, sa jag. Jag kommer inte ihåg min kod. Du har väl dåligt minne sa den förtjusande lilla varelsen som satt i lucköppningen. Har du legitimation, sa hon?  Legitimation, undrade jag med ett leende. Ja, legitimation härmade hon, och ett leende spred sig även över hennes läppar! Hur denna lilla förtjusande varelse kunde se att det var jag på kortet är en gåta. Det var tagit för tjugo år sedan och vikten hade säkert ökat med samma antal kilo.  Jag kan beställa ett nytt kort till dig och då får du också en ny kod, men det gör ju inget för du kommer ändå ihåg den gamla, sa kvinnan något sataniskt. 

Nu har jag blivit utrustad med både nytt kort och kod. Koden har jag lagt in i min mobiltelefon så jag säkert skall komma ihåg koden. Men nu är problemet att jag inte vet var min mobiltelefon är. Skall det hålla på så här i livet blir jag snart rik för jag får aldrig ut några pengar från hålet i väggen.

 
Lars Jönsson

Städerska som var dag kom och städade på jobbet kom plötsligt inte mer, undras var hon blev av tänkte jag. Hej, jag heter Gun jag är er nye lokalvårdare sa en tjej jag aldrig sett förr. Men du gör väl samma sak som vår tidigare städare, sa jag. Kan väl hända, men jag har utbildning sa Gun. Aha, så helt plötsligt har man ändrat namnet nu får det inte längre heta städare utan den nya titeln är lokalvårdare, men Gun, du städar väl fortfarande upp samma ”skit” efter oss. Ja, sa Gun. Undras när hustrun hemma skall skicka mig på en städkurs tänkte jag för mig själv.

 

Förr kollade jag i postlådan utanför mitt hus om brevbäraren lagt någon post i lådan, numera kommer det inte bara en brevbärare utan två. Dessutom brukar mycket av min post numera komma på e-post i min dator. Där kommer också en massa reklam och speciellt en från viagra dyker ofta upp och den reklamen kom aldrig med brevbäraren. Min hustru får också denna reklam i sin e-post och det man kan undra över, vad skall hon med den till.

 

Numera är jag nästan portförbjuden på banken när jag skall betala mina räkningar såvida inte jag betalar en förmögenhet för att få ha förmånen att betala mina räkningar på banken. Jag är hänvisad till Internet där jag kan göra det gratis men först måste jag skaffa en dator för dyra pengar. Hur kul är det att sitta där i sin ensamhet framför datorn och knappa in räkningarna. När man tidigare kunde gå till banken och ”snacka” lite samtidigt som man betalade sina räkningar utan att betala en förmögenhet. Banken ger ingen service men jag ger service till banken som dessutom är gratis. Får väl börja ta betalt av banken för att jag gör deras jobb.

 

Posten har dött och på den 47 sjunde dagen återuppstått på ICA eller kanske på Statoil.  Numera handlar vi frimärken, hämtar och lämnar paket samtidigt som vi köper mjölk, ost och bröd. Om man nu inte gör allt detta på Statoil samtidigt som man tankar. Skulle jag sedan behöva byta en glödlampa på bilen kan jag verken köra till posten eller Statoil utan det får jag göra själv när jag väl handlat lampan på Micro. Vart tog macken vägen och när kan jag tanka på ICA? 

Undras vem som tänker ut alla dessa nymodigheter som sedan vi skall använda bäst vi vill eller inte, undras hur det var förr och hur kommer det att bli i framtiden. Är verkligen alla förändringar till det bättre. En sak vet jag som inte var bättre igår, whiskeyn, för den handlade jag idag. Adjö.

 

Lars Jönsson

Det blir jul den här gången också, fast snön saknas. Även om ingenting någonsin blir som förr. Det blir inte som i fjol och inte som något annat år heller. Med den insikten ser jag julen an med tillförsikt. För samma gamla julbord dyker säkert upp i år också

Förr fanns det till exempel glögg till jul. En enda sort. Hustrun brukade köpa hem en flaska till Lucia för att sen med mitt instämmande ondgöra sig fram till trettondagen över hur otäckt den smakade. Mycket gnäll för lite rus. Nu finns det uppemot 25 olika sorter. Det hade vi aldrig kunnat drömma om när vi protesterade mot kommersialismen på 70-talet. Att vi skulle stå där 35 år senare och välja mellan 25 sorter. Vi skulle nog inte ha orkat bära våra facklor då om vi insett att allting bara skulle bli mer. ”Det är synd om alla som inte tycker om lutfisk!” smackade hustrun över mitt huvud där jag satt och petade i några köttbullar. ”Va’ äter du inte lutfisk!” frågade hustrun för 27:e gången, samma ritual varje år. ”Men jag äter sås och potatis, sa jag. Ritualen var så stark att jag började avsky uttrycket sås och potatis ännu mer än själva fisken, som jag fortfarande inte äter. I år vet jag inte vad vi ska äta. En av sönerna har tagit det slutgiltiga vegansteget. Ett tag funderade jag på att jäklas lite och färga skinkan grön med karamellfärg. Spenatpaté och broccolisylta kanske, jularna var bättre för då fick man i varje fall ett julbord och inte något från grönsakslandet.  Granar ska vi ha. Hund har vi redan. Vi ska fixa vingar åt hunden så han kan fara omkring som julängel mellan granarna. Det sköraste pyntet spar vi till ett annat år.

På tal om att spara så läser jag i en irländsk julfolder att det är miljövänligast med gran i kruka. För den kan man spara år från år. Blir den för stor kan man alltid sätta ut den i rabatten och ta in den igen, året därpå och nästa. Plötsligt fattar jag varför granodlingarna i det där landet aldrig får någon fart, varför de aldrig växer upp till pappersmassa. Man tar helt enkelt in dem över julen. Vi har faktiskt kvar vår växta sen förra året. Åtminstone ligger stammen, i förrådet. Om vi spar även årets kan jag kanske tälja gåstavar av dem till våren. Det känns också väldigt miljövänligt. Spar vi några år till har vi var sitt par gåstavar.

I takt med att vi så småningom får barnbarn kommer nya traditioner att växa fram. Det ser jag och hustru fram emot!  

Lars Jönsson

Nu får du gå upp idag skall vi julstäda, sa hustrun Varför heter det julstäda tänkte jag, städning som städning, någon som hört om midsommarstädning. Om ni visste hur mycket jag hatar detta ord, städning. Dammsuger du putsar jag fönstren, sa hustrun på sitt klämkäcka sätt. Nu är det så att dammsugaren och jag aldrig varit vänner och aldrig kommit överens om hur vi skall städa. Dammsugaren strejkar alltid när jag skall hämta ut den från städskåpet, denna gång hade hustrun varit förutseende och tagit fram den. Det var bara att sätta i gång ”städdansen”. När väl städningen var över hade hustrun bestämt att nästa uppgift var att åka till ett köpcentrum och handla julklapp men först skulle en julgran köpas. 

Man kan undra hur vi människor är funtade, när vi närmar oss julen skall vi plocka in skogen i våra hus, sedan hänger vi de mest larviga saker i granen. Vem har kommit på denna briljanta idé med julgran, har någon av er sett en påskgran. Det var bara att lyda vad hustrun hade befallt. Efter mycket letande fastnade vi för en kungsgran, undras varför det heter kungsgran har den ståt hos kungen kanske. Nu dök nästa problem upp, hur skall vi få hem granen, undrade hustrun. För i bilen hade vi hund buren kvar. Det nu hustrun sa eller rättare sagt skrek över hela bygden passar sig inte i tryck, men skruv tog det. Ut med buren, in med granen också hem med den. Hund buren hämtade vi på väg mot köpcentrat.
 

I ungefär 15 minuter fick vi leta efter en parkeringsplats, sedan letade vi i 20 minuter efter Cervera där julklappen skulle handlas. Här hade kanske en GPS gjort succé så hade vi sluppit leta så länge. Väl inne i affären tog hustrun ett nummer, vilket nummer frågade jag, 02 sa hustrun. Tittade upp och såg att det nu på tavlan stod nummer 71. Nu kan du läsare säkert tänka vad jag tänkte, hustrun tänkte uppenbarligen inte samma sak för hon sa, nu har vi tid att titta runt i affären tills det blir vår tur.  Som tur var hittade jag en stol, där jag satte jag mig och väntade på min tur att få lämna affären. Efter ett tag började jag studera det skådespel som utspelade sig rakt framför mina ögon. Var gång expediten ropade ut ett nytt nummer, tittade alla på sina nummerlappar som om den nummerlapp man tagit, byt nummer. Nytt nummer, ny titt på nummerlappen det såg ganska roligt ut från min horisont där jag satt i en stol och svettades av alla kläder jag hade på mig. Äntligen var hustrun efter cirka en timme klar och färden mot hemmet kunde börja. 

När vi kom hem skulle hunden ut och granen kläs. Du kan börja med granen så går jag en lång sväng med hunden, sa jag. När man som jag har förmånen att i ur och skur gå ut med hunden så ser man också hur alla andra har det med sina ljusdekorationer utomhus. Undrar ibland om de vet att Barsebäck har stängt. Skulle vi ansökt om att få sätta upp ljus utomhus, hade säkert hälften aldrig blivit beviljade. Kanske har några så många blinkande ljus, att Christer Fuglesang där han sitter uppe i rymden och snurrar runt, skall se just deras hus. Skaffa hund så får ni också se vad jag ser. När jag kom hem var granen redan klädd.
 

Nu vidtog matlagning och har ni skånepågar också samma problem som jag har. När hustrun skall skala något eller ta av pappret på något så lägger hon det i vasken. Jag kan inte förstå att man först måste slänga allt i vasken och sedan ta upp det och slänga det i slasken, varför inte slänga det i slasken direkt. Tror jag skall doktorerar i ämnet. Vinet till maten smakade bra och när jag skulle räcka mej efter en servett välte jag vinglaser, vinet som skulle runnit ner i min hals rann nu ner på golvet till en lycklig hund, glaset gick i sönder. 

 

Då pep det till i min mobil telefon, jag hade fåt ett sms. Det var från jultomten, han hade fåt problem. Hans släde är utsliten och själv har han gått i väggen, han kunde inte dela ut några klappar nästa söndag som var julafton. Undras hur veckan blir sa jag till hustrun, när jag berättat om tomteproblemet. Detta var ju bara en vanlig söndag för jul.

 

Lars Jönsson

Vaknade av ett ”skrik”. Det finns inget vatten, skrek hustrun. Tittade på klockan och sa. Du, den lilla visaren står på sex och den stora på tre. Du väcker mej alltså kvart över sex för att påpeka att det inte finns vatten i kranen. Ja, sa hustrun. Och du, man kan ju inte heller spola på toa, sa hon. Några frågor dök upp i mitt huvud, har vattnet bara försvunnit i vårt hus, eller har vattnet försvunnet i hela byn där vi bodde. Byn som vi bodde i på semestern låg längst västerut på Algarvekusten i Portugal och heter Salema. Byn hade c:a 500 bofasta och invånare antalet tio dubblades under turistsäsongen och nu hade enligt en yrvaken hustru vattnet försvunnit. Vad gör man i ett land där man inte kan språket för att få lite information om vad som hänt. Vi klädde på oss och gick ut på gatan för att se om någon granne var där, men ingen syntes till, kanske var de och letade efter det försvunna vattnet. Då stack den äldre herren mitt i mot ut sitt huvud, tittade på mej och sa Aqua kaputt. Aha, sa jag aqua kaputt. Nu skänkte man en tanke till den lärare som i skolan lärde mej vad aqua betyder. Kaputt är ju inte så svårt att förstå för en som kan några ord i tyska. Så jag återvände in till hustrun och berättade att vattnet var försvunnet i hela byn. Hur vet du det, sa hon. Kan väl språk. sa jag. Hur länge är det borta, sa hon. Vet inte, så mycket språk kan jag inte, sa jag.
 Jakten på information påbörjades nu, i byn fanns inte något Intranät som skickade ut information till respektive hushåll, ej heller något mail system. Vi frågar den äldre herren mittemot, han är ju ute på gatan och pratar med några grannar och de nämner aqua, sa hustrun. Okej, sa jag men det är nog säkrast du pratar med dem, Du kan ju franska, tyska, spanska och engelska. Ta något ord från varje språk så funkar det kanske. Hustrun ut och jag efter, men de verkade inte förstå så mycket, de sa bara agua kaputt, 2 hora. Denna bokstavskombination betyder inte vad du läsare tror att det betyder, utan dessa 4 hoppsatta ord betyder timmar på portugisiska. Aha, sa min hustru och jag, vattnet är tillbaka om 2 timmar. En annan granne höll upp 2 fingrar i luften som ett V. Det kunde man också tolka som 2 timmar, för inte kunde det väl betyda victory, byn hade kanske segrat över vattnet, kanske var det tillbaka. Hustrun in och skruvade på kranen, men nej inget agua. Ni som kan er historia kanske tror att detta V tecken som användes av Winston Churtchill betyder seger. Jag har nämligen en annan tolkning, Churtchill höll alltid fingrarna i ett V tecken så att någon kunde placera hans cigarr där. Men denna soliga morgon i Salema betydde detta V tecknet allt från 2 timmar till 2 dagar.  Informations jakten om vad som hänt fortsatte. Affären, där samlas folk för att handla, där finns säkert information att få, sa hustrun. På vägen dit möte vi en del av byns fasta befolkning, och genom att få några ord här och några ord där på de språk vi kunde, fick vi klart för oss att en huvudledning på stora vägen c:a 1 km från byn hade gåt sönder. Detta bekräftades av affärsinnehavaren, som tydligen satt inne på den information som fanns. Men ingen visste hur lång tid det skulle ta att få vattnet tillbaka. Bada kunde vi inte göra, för hur skulle vi skölja av saltvattnet. Toalettbesök var inte att tänka på då vi inte kunde spola, diska kunde vi inte. Vi gjorde en heldagsutflykt i vårt oduschade tillstånd, och besökte diverse toaletter under dagen. Vi hade en förhoppning att vattnet skulle forsa ur kranarna när vi återvände på kvällen, men nej aqua fortfarande kaputt. Vi fick köpa 10 liter vatten och värma på spisen, 2 dagars disk stod framme och eftersom vi funderade på att dra vidare i Europa dagen efter om inte vattnet återkommit, kunde vi inte lämna disken odiskad. Vatten till toa fick vi genom att hämta havsvatten i hinkar, som tur är ligger Salema vid havet. Hustrun skickades ut för att utföra detta uppdrag, eftersom jag som är diplomerad diskare fick ta hand om disken, mitt motto vid disken är alltid RentDirekt. Framåt natten när vi skulle krypa ner i sängen svettig och oduschad, kom jag att tänka på hur det måste ha luktat i de Franka hoven på 17-18 hundratalet, då man kanske tvättade sig någon gång i veckan. Istället använde man parfym för att man skulle lukta gott, inte konstigt att nästan all parafym kommer från Frankrike. Testade den varianten men exprimentet föll inte väl ut, det luktade värre än i ett hönshus. Nu gällde det att somna snabbt så man slapp lukten.  Återigen vaknar jag av ett skrik från hustrun, tittar på klockan och ser att den lilla visaren bara står på 5, vattnet har kommit, vattnet har kommit. Hurra, skriker jag vi segrade till slut över vattnet. Denna tidiga morgon duschade 2 lyckliga svenskar av sig all lukt och tvättade det något toviga håret, efter 24 timmar återvände vi och det livsnödvändiga vattnet åter till livet. Men lyckan skulle inte bli så långvarig, när vi återvände från frukost handlingen i affären var vattnet åter borta. Nu kunde vi proceduren hur vi skulle gå tillväga, ut på gatan för att se om mannen mitt emot var ute. Han syntes inte till men en annan av byns urinnevånare kom gående emot mej, Aqua kaputt, sa han och så visade han Churtchills berömda V tecken, som jag denna gång tolkade som 2 dagar.Vid 12-tiden hade var vattnet fortfarande försvunnit och några minuter senare var vi också försvunna från Salema på fortsatt färd genom Europa. Lars Jönsson

Äntligen fredag eftermiddag, nu skall jag bara hem och koppla på husvagnen och dra iväg till Söndremark över helgen. Väl hemma från jobbet kopplar vi på vagnen och sätter på speglarna. När jag öppnar framdörren på bilen för att gå in och köra iväg, går spelen in i häcken och går i sönder. Det är inte bra hunden som skäller i detta ögonblick utan också min ”regering”. Tur vi har reservspeglar, men nu blir jag förpassad till passagerare sidan för där är ingen häck.

 

När vi så kommit halvvägs utbryter världens oväder. Det regnar så man knappt ser vägen, trots att torkarebladen går för högtryck. Efter ett tag upphör ovädret och regnet börjar komma ner från himlen i normal takt. När vi närmar oss båten som utan kostnad tar oss till Ivön där Söndremark ligger, har den just lagt ut så det blir att vänta en stund. När vi kommit nästan fram på de smala grusvägarna möter vi en husvagn. Om något i denna stund är omöjligt så är det just att mötas här. Då jag har kortast väg att backa får jag göra detta. Men först måste de tre bilarna bakom mej också backa. När vi så äntligen kommer till campingen och kallat på campingvärlden öppnar himlen sina kranar. Du kan väl hålla paraplyet över mej medan jag tar ner stödbenen, säger jag till hustrun. Då kommer nästa kalldusch, vi har inget paraply med, glömde lägga ut det i bilen, säger hustrun. Medan hustrun och hunden sitter i bilen vevar jag ner stödbenen på vagnen, det känns som att stå i en dusch med den skillnaden att jag har kläder på mej. Just när jag är klar med vagnen upphör regnet typiskt tänker jag.

 

Öppnar ena skåpet på toaletten och då trillar rakvattenflaskan ner i toaletten eftersom toa locket är öppet, hur får jag nu tag i den tänkte jag. Den får ligga tills vi tömmer toan, sa jag till hustrun Plötsligt fungerar inte 12 volt i vagnen, en säkring hade smält och backeliten där säkringen satt hade också smällt. Eftersom vattenpumpen går på 12v kan vi inte få upp något vatten i husvagnen. Jag vandrar då i väg för att hämta vatten i vår dunk. När jag kommer tillbaka säger granen, det är inte dricksvatten du hämtat. Var finns det då, frågar jag. Två hundra meter bort, så det blir till att hälla ut det jag just hämtat och gå och ta nytt. När vi plockar fram laxen ur kylen är den inte tillräckligt tinad för att lägga på grillen. Det blir att vänta några timmer innan maten kommer på bordet. När jag äntligen fåt laxen på tallriken och skall hälla lite dressing över salladen, lossnar korken, salladen simmar nu omkring i dressing.

 

Efter maten skyndar vi att lägga oss för om vi ligger still i våra sängar så kan väl inget hände eller……….

 

Lasse Jönsson

Jag har fått hem årets julklapp för renhållningsarbetare en ”kiss och bajsmaskin”. Den åtta veckor gamla hundvalpen är som ett yrväder, han har inget toa vett överhuvudtaget, hade jag vetat vad som var att vänta skulle jag ha investerat i aktier i pappersindustrin. Jag har efter några dagar använt papper från 2 stora träd och ICA Maxi har nog aldrig sålt så mycket hushållspapper under en vecka till en och samma person. Har någon sett en hund med blöjor så tar jag tacksamt emot tips om var sådana blöjor finns att köpa eller hyra. Kommunal gillar nog inte mina dygnet runt tider för att torka upp allt som kommer från ”kiss och bajsmaskinen”. Det är konstant övertid. Alla ni som inte har hundar, vet ni hur ett köksbord ser ut underifrån, nä kunde tänka det, jag vet hur vårt ser ut och inte är det lika snyggt som från ovan. Varför bygger de så hårda köksgolv man kan ju inte ligga och sova där någon längre tid och tänk om de målat en snygg bild under köksbordet, då gjorde det ingenting att jag tillbringar det mesta av dagen på köksgolvet med valpen. Zack som yrvädret heter äter allt som den kan få in i munnen, det gäller att vara på sin vakt, till och med min fingrar är en attraktiv måltid. Gräsmattan har mist många grässtrån och löv genom yrvädrets framfart i trädgården. Han har redan ätit upp stora delar av stolsbenen på våra köksstolar. Vi kommer snart att ha ett Japanskt köksbord utan stolar om han fortsätter i denna takt. Nu åter till jobbet som vikarierande renhållningsarbetare och jag som trodde jag skulle ha semester när jag nu var hemma och hade hundledigt från jobb.Var skall vi ha hunden när vi arbetar, han kan ju inte springa här hemma och ”skita” ner, sa jag till hustrun, när det var dags att åter börja jobba efter 14 dagars hundledigt. Vi kan lämna honom på ett dagis, sa hustrun. Finns det dagis för hundar undrade jag. Då sa hustrun, det finns ett som heter Hundligan.  De har en Internetadress som vi kan gå in och titta på, sa hustrun. Innan hustrun kommit till punkt satt jag framför datorn och sökte efter hemsidan. Efter en stund hittade vi ett telefonnummer till Hundligan, några minuter senare hade vi pratat med ägaren och satt i bilen med hunden får att åka dit. Dagiset bedrivs på en gård och man kan undra om hundar kan få det bättre. Zack som är hundens namn, firar nu treårsjubileum på dagiset, han är så glad när han kommer på morgonen, hoppar glatt ut ur bilen och försvinner snabbt in till kompisarna. Han hinner knappt hälsa på dagisfröken, husse har han glömt för länge sedan. Familjen tycker det är världens bästa dagis. Zack får leka med andra hundar, han får kärlek, och mycket mys av dagisfröken. Sedan blir han lite uppfostrad också och det skadar inte. Vilken underbar miljö och atomsfär för en hund att få vara i, när matte och husse jobbar. När andra kör sina barn till dagis kör jag min hund till dagis. Ibland har jag funderat på att konvertera till hund. Lars Jönsson

Du borde följa med på spinning nån gång, sa frun. Sitta på en konstgjord cykel i en inomhuslokal och svettas, kan det va nåt, tänkte jag. Sa till frugan, sitta där och trampa och inte komma så mycket som en centimeter framåt, hur kul är det. Nu har du en förutfattad mening igen, du skall inte uttala dej innan du provat på det, sa frun i något höga toner.  Oj då, vilket humör. Okej, jag följer väl med då, sa jag lite släpande. Snabbt som ögat, fantomen som normalt rör sig som blixten, hade legat i lär här, kastade sig frugan över telefonen ringde och bokade spinningtid.  Tänk om man ändå var en katt och fick ligga och spinna, tänkte jag. Dagen var inne, hustrun som spinner ofta har all den utrustning som man förmodligen endast behöver för att hänga med i modet. Jag letade fram mina gamla insvettade gympabyxor av något okänt märke från 80-talet, kanske något urtvättade men fullt användbara . Va, sa frun skall du ha dem på dej. Ja, jag har inga andra så antingen har jag dessa och går med eller så sätter jag mig i stolen framför TV-en med en Whiskey och spinner. Nu var hustrun fångad i en fälla och eftersom hon ville jag skulle med, så fick det bli med hela 80-tals utrustningen.

 

Den unga moderiktigt klädda tjejen i kassan sa, det blir 75:- kronor om du bara skall spinna en gång. Jaha, det var dyrt för 2 gånger, sa jag. Två gånger sa tjejen, något förvånad. Ja första och sista, sa jag. Frågade om jag kunde få en Monark cykel, hade en sådan i min ungdom och den gick som tåget. Tyvärr sa tjejen vi har inga sådana men ta du den röda. Okej, sa jag.

Där satt jag med min 80-tals utrustning bland alla moderiktiga människor. Du har visst inte varit här innan, sa en tjej som såg ut att just klivit ur en modetidning. Hon satt lite högre upp framför gruppen men i min färdriktning. Nej, första gången sa jag, men kör du på så hänger jag med. Plötsligt kom det musik ur högtalarna och uppvärmningen tog sin början. Första lugna låten var nästan slut innan jag hade hittat växelspaken. Ja, ja tänkte jag får väl börja spinningen halvuppvärmd.  Lägg på lite motstånd skrek tjejen där framme nu skall vi stå upp. Djädra var tungt det var, Nu fryser vi sa tjejen. Är hon inte klok, inte fan fryser jag eller någon annan, här är ju varmt och svettigt och minst 25 grader. På med mer motstånd och så tänker vi att vi cyklar upp för en backe. Tänk om man haft en tandemcykel nu och suttit bak med ett glas konjak i handen. Efter en stund var backen tydligen slut för nu skulle vi sätta oss och lätta på motståndet. Glöm inte dricka och andas, sa tjejen. Att man skall bli påmind om att dricka kan jag förstå men att andas skall behöver man väl inte bli påmind om. Nu var det dags att spurta, lite motstånd sa tjejen och nu dra vi iväg. Just nu ville jag dra iväg till någon golfbana eller en skön sandstrand. Är ni klara skrek, nä närmast vrålade, tjejen, ja svarade alla utom jag i bästa maranata stil. Och spurten inleddes, vem som vann vet jag inte men trött blev man. Andas in genom näsan och ut genom munnen, vrålade tjejen där framme minst 20 gånger. Sådana självklarheter behöver hon inte påpeka, får nog berätta för henne att om vi inte andades hade hon ingen grupp att spinna med, för då hade vi varit döa.  

Stretching på en cykel är en upplevelse som borde ha filmats, att dessutom se alla dessa ”tokiga” människor i sina moderiktiga kläder, sitta och plåga sig på en cykel och inte komma någonstans, är en otrolig upplevelse. Koppla en reaktor till varje cykel och vi hade haft billig elkraft i landet, tänkte jag. Hur var det att spinna, frågade hustrun. Så där sa jag och stapplade ut till bilen, behöver nog hjälp att komma upp ifrån sängen i morgon. Men du, sa jag kan vi inte cykla i naturen nästa gång så man kommer framåt, dessutom är blomdoft och doften av gräs bättre än denna förfärliga svettlukt. Nästa gång hustrun gick på spinning, satt jag i min favoritstol och drack en god vhiskey medan hunden låg i mitt knä och försökte spinna som en katt.

 

Lasse Jönsson

Att betala med kort i Frankrike, är nästan som att spela rysk roullete. Jag och hustrun med två barn var på väg i bil till Franska rivieran via Paris, där vi hade beställt övernattning på ett hotell som hete Balladin. Vilket kom mej att minnas min ungdom för ett antal år och kilo sedan. Baldakinen hette ett danspalats i Malmö där man var tvungen att ha slips. Såg redan framför mig hur det var dans på Balladin och jag frågade frun om hon packat ner någon slips. Slips, sa frun. Vad skall du med slips till! Tänk om det är dans på Baldakinen i Paris, sa jag. Nu hade ungdomarna i baksätet vaknat för det hördes en del skratt därifrån. Vi skall inte till Baldakinen utan till ett hotell som heter Balladin, sa hustrun det är ett franskt hotell och uttalas Ba la dän. Ja, ja, jag är inte så duktig på franska, sa jag. Frankrikes svar på vad jag trodde var Baldakinen hittades i ett område som såg ut som Rosengård, men vi var i Paris för vi såg Eifeltornet. Skall vi bo här får vi nog ta in bilen på rummet, tänkte jag. Insåg ganska snabbt att här var det nog ingen dans.

 

Rummet var på c:a 10 kvadratmeter, med en våningssäng och två madrasser med ben, som var utslängda på den lilla golvyta som var ledig. Skulle man ta sig till det kombinerade rummet som var både toa och dusch, fick man be de andra tre att gå upp i sina sängar, annars kom man inte in på toa. Fönstret gick efter diverse försök att öppna, utsikten från fönster var en vit vägg och nedanför på marken var hotellets soppstation, vilket förklarade lukten på rummet.

På morgonen hade toa och dusch tider delats ut för att vi skulle kunna komma dit. När man var klar och påklädd blev man hänvisad till korridoren så att de andra hade en chans att göra morgontoaletten. När vi var klara, kände vi att det skulle bli gott med frukost. Efter en typisk Fransk frukost fortsatte vår färd mot Franska rivieran på de utmärkta Franska motorvägarna.

 

På motorvägarna i Frankrike uppenbarar sig ibland betalstationer, i Frankrike får man betala för förmånen att köra på motorvägen. Detta är den enda förmån jag vet som är skattefri annars är alla andra förmåner skattepliktiga. Försöken att betala med kort kan när som helst skapa ett familjegräl. Stoppa in kortet, sa hustrun. Ja det är det jag försöker, sa jag. Där vi stod vid en betalstation, men inget hände. Kön bakom oss växte och några började tuta. Kanske skall du försöka stoppa in det på rätt håll, sa hustrun. Fan vad tjejer skall vara envisa, tänkte jag, vi tekniska män vet väl hur ett kort skall stoppas in. Du pappa, du skall nog inte försöka med ICA-kortet här, vi skall väl inte handla motorvägen, hördes från baksätet. Testade bara så ni var med, sa jag glatt. Tog upp Visa kortet men inte heller det gick. Kön växte och tutandet fortsatte man kunde tro att förarna somnat över ratten i sina bilar för tutandet slutade aldrig, Plötsligt uppenbarade sig en figur som pratade franska. Han får du snacka med, sa jag till hustrun. Vad de sa till varandra vet jag inte men plötsligt var vi ute på motorvägen mot rivieran. Va, sa du, sa jag. Gav han Shellkortet, sa hustrun blixtsnabbt.  Aj fan, funkade det här, tänkte jag. Sedan var det nästan samma visa vid varje betalstation ibland funkade det ena kortet, ibland något annat. Tur vi har en kortlek av kort med oss, fast med kontanter hade det inte blivit lika spännande, fast lättare, tänkte jag.

 

Lars Jönsson

 

Sonen och jag höll på att göra julgodis, när plötsligt ytterdörren rycktes upp och hustrun kom instormande, som bara fruar kan göra. Vad är det för fem färgglada soptunnor det står utan för huset, skrek hustrun. Skall du skämma ut oss inför alla granarna, fortsatte hustrun nu i ännu högre tonläge. Sonen och jag såg på varandra och vi tänkte nog samma sak, ja se mamma.

 

Det har kommit nya påbud från politikerna i kommunen, vi skall snart börja källsortera ännu mer, därför har jag köpt ännu fler soptunnor, sa jag. Eftersom vi bara har en ful grön tunna så tycket jag vi kunde ha lite färgglada, nu när vi måste skaffa flera. Du börjar bli som en liten Einstein, kom du på det själv, det var duktigt gjort, sa min hustru.

 

Men var skall vi ha alla soppsorteringskärlen undrade hustrun under diskbänken får vi bara plats med två. Så långt har jag inte funderat sa jag, något uppgivit, Men vi får kanske bygga till huset med ett så kallat miljösoprum. Ja, dessa politiker sa hustrun, undras hur många av de som varit ett kök och sett vad som produceras i avfall. Nu la sig sonen i samtalet och undrade om det kom fem sopbilar för att tömma våra tunnor. Vissa frågor från barn kan man bara inte förklara och innan jag hade tänkt ut något bra svar, sa min hustru. Skulle tro du har rätt Oscar det kommer nog fem sopbilar en för varje sopkärl vi har. (Oscar är sonens namn, han skulle tvunget döpas efter en kung.) Men då skitar sopbilarna ner miljön, sa jag de släpper ut avgaser när de kör. Snabbare än blixten formades några ord från hustruns mun och jag fick dem mitt i ansiktet, finns miljöbilar.

 

Pappa, pappa ropade Oscar nu kommer första sopbilen och skall tömma. Men pappa varför tömmer han alla soptunnorna i samma bil. Det finns ögonblick i livet då det är svårt att förklara verkligheten för en sjuåring. Pappa om nu de tömmer alla tunnor i samma bil varför måste vi då ha så många färgglada tunnor stående framför huset. Politikerna i kommunen har bestämt att vi skall källsortera som det heter. Varför skall vi källsortera, när allt ändå töms i samma bil, sa Oscar. Just då blev jag räddad av hustrun som ropade att maten var klar.

Kom Oscar så sätter vi oss att äta och sorterar ner både mat och dryck i våra magar och där min son, behövs min ”stjäl” ingen sortering för allt hamnar i samma behållare.

Skål och God jul.

 

Lars Jönsson