Sveriges nya religon
Ibland gillar jag denna religion men inte alltid. Jag är en typisk ”periodare”: Jag tränar ganska lite i 2–3 veckor men sedan tar latheten över och det dröjer 2–3 månader innan jag tränar lite nästa gång. Lathet behöver ingen träna bara ”sidda” ner på ”röven” som min läromästare sa, det vill säga jag själv.
”Dansa Zumba med mej, aj, aj, aj, aj, De är bra, de är bra Har du tid och stålar, så dansar du en Zumba” Denna dans gillar hustrun tydligen för hon går på denna dans en gång i veckan, undras om de ikläder sig bastkjol. Musiken är hög tempot är högt och så kallar man det Zumba på min tid kallade vi det ”Disco” och utövade denna motionsform sent på kvällarna och drycken var då alkoholhaltig och hem gick man sällan ensam, om man överhuvudtaget kunde gå. Nu går alla ensamma hem till sina män som sitter i en soffa och tränar framför en fotbolls match på TV. Deras ena arm blir muskulös det är den arm de lyfter ölburken med.
En ny och bra motionsform är att demonstrera, vad du demonstrerar emot är mindre viktigt bara du går långt och bär en tung fana. Ropar du sedan slag ord så får även munnen lite motion. Börjar sedan polisen jaga dej får du springa och då bränner du kalorier
Kollekt gav man när man var på gudstjänst i kyrkan, men kollekt har fåt en ny innebörd kallas numera för årsavgift och ger dej tillträde till en lokal med cyklar som står där utan lås, de är nämligen fastbultade i golvet. Spinning kallas det, man sitter på en cykel inne i 30 graders värme och trampar som fasiken och kommer ingenstans, ur högtalarna hör man fågelkvitter och havsbrus, olika dofter sprutas också in i lokalen så att cyklisten tror han är ute och cyklar.
Nu fortsätter jag det som jag är utbildad för, nämligen att göra så lite som möjligt mot så mycket betalning som möjligt. Jag gillar nog inte den nya religionen.
Så det kan bli
Landade på Kastrup på eftermiddagen, i ett snöblandat regn. Står vid bagagebandet som snurrar och snurrar likt en liggande karusell, ingen väska som är min, till slut stannar bandet och där står jag ensam utan min väska. Till informationen, där en kvinna med en konstig dialekt, som hon hade gröt i munnen, berättar att min väska är i Geneve och de kör hem den när den kommer, vilket kan dröja säger hon med ett stort leende, man skulle kunna stoppa in ett dansk wienerbröd i den stora munnen. Drar igång min mobil och inser att mina mobilbiljetter med tåget från Kastrup inte kommit, Blir inte så nervös, har bokningsnumret och i nödfall kan det fungerar som biljett. Ringer SJ:s växel, så kan de kanske skicka biljetterna igen till mobilen. En röst pratar så trevligt med mej i luren ”Du har plats 147 och den förväntade kötiden är 46 minuter” Nu är min stubintråd väldigt kort och kvinnan i luren får en lur i örat, vilket hon förmodligen ”skiter” i för hon vet det inte.
Tåget går om 12 minuter, det blir bara att försöka ta sig ombord på tåget och kommer det en kvinnlig kontrollant får jag väl ta fram min charm alternativt bjuda ut henne. Väl ombord på tåget, delar jag säte med en dam från ett land långt ifrån oss, man ser inget av ansiktet för hennes hår, hon pratar konstant och ljudligt, kan vara en bön för hon vänder sig om hela tiden, som hon letade efter Mecka. Hon behöver nog en GPS. Jag ställer mej upp och sjunger en sång till henne, från spexet Djingis Khan.
Tjugo gånger varje vecka
skall en trogen muselman
lägga sig på knä mot Mecka
ner i modden med sin kran.
Hej!