Lasses kåserier & berättelser

Det utgick ett påbud i mellanmjölkens land Sverige, närmare bestämt i orten Löddeköpinge. I andra ändan av Bells uppfinning telefonen befann sig hustruns son. Idag är ju familjekonstellationerna lite hur som helst ibland vet man inte vem som är vem. Han frågade om jag kunde hämta Jacob 2 och ett halvt på dagis en dag. Klart jag kan sa jag. Loggade in på datorn och började googla på dagis hämtare fick massor med träffar men ingen som berättade hur jag skulle göra. Sökte på kurser för dagis hämtare för sånt måste väl finnas, men det fanns ingen sådan kurs. Får väl klara det ändå tänkte jag har klarat av värre saker

Barnstol skulle nu monteras in i min bil. Det var lättare sakt än gjort, Kamprad var är du när du som bäst behövs. Inför genast en gör det själv barnstol så vi enkelt kan få in den i bilen. Efter en lång stund satt stolen på plats, nu var där bara plats för två i bilen, tur hustrun inte skulle med. Närmade mej dagiset med låg hastighet för man vet inte om något barn förirrat sig ut på vägen. Ta sig in på dagiset var ganska svårt det var lås och bommat på alla ställe, dessutom var det höga staket runt om huset. Skulle man hoppa över får man nog inkalla Stefan Holm. Väl inne i byggnaden gällde det att först hitta en fröken och presentera sig. När denna fröken var hittad började stora utfrågningen om vem jag var. Lugnt och metodiskt förklarade jag vem jag var och varför jag var där. Sen vidtog stora legitimationskontrollen för det var svårt övertyga fröken, funderade en stund på om säpo utbildat dagisfröknarna. 

Men så kom Jacob och han kände så klart igen mej, tur var kanske det så jag kunde kvittera ut honom. Det är nu den stora cirkusen börjar. Först gäller det att hitta hans krok med kläder, den var tom då börjar den stora skattjakten på kläderna. Frågar fröken om hon vet vilka kläder hade när han kom, men hon visste inget, tur i varje fall hon vet hur man passar barn. Då fick jag försöka leta men vad fasiken letade jag efter det visste jag så klart inte. Frågade Jacob var hans kläder var och självklart pekade han mot väggen där alla barns kläder hängde, så där fick man ingen hjälp. Någon där uppe bland molnen måste hört mina tysta böner, för plötsligt står Jacob vid sin jacka som hänger på väggen. Men säg den glädje som varar, nu börjar jakten på skorna. Efter en kvart var ungen klar för att lämna dagiset och jag var klar för ålderdomshemmet. Tänkte tur jag fick med rätt unge hem.

Den 10 juni 1944, invaderade nazisterna den franska staden Oradur sur Glane som ligger två och en halv mil från Limoges. Staden kallas i Frankrike för matyrstaden då praktiskt taget hela befolkningen 642 invånare mördades och staden brändes ner. Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Massakern genomfördes av delar av den tyska SS-pansardivisonen Das Reich. Den nya staden har man byggt upp intill den ”gamla”. Det är med en mäktig tystnad som följeslagare jag vandrar runt i staden och ser vad som blivit kvar efter nazisternas härjningar. Staden är kanske inte så känd utanför Frankrike men hit vallfärdar fransmännen för att med egna ögon se en ”spökstad”

Vi checkade in på en stellplatz vid havet i port Gruissan som ligger vid Narbonne. Jag trodde kanske där skulle vara några husbilar men där var över 70-talet. Vi tog en runda i den stora småbåtshamnen och handlade lite i en affär. När vi återvänder till husbilen tycker jag det ser lite konstigt ut på taket, tv-antennen verkar luta lite.

Hur kommer man upp på taket på en husbil som är 2.85 hög och ingen stega finns med på resan. Då kom en idé kanske kunde man se TV-antennen inne ifrån genom att titta ut genom tackluckan. Det finns en soffa just under tackluckan och där kunde man stå. Synen som möte mej var inte vacker, två av de fyra fästen hade lossnat. Där står vi alltså i hen hamn i Frankrike med en Tv-antenn som är i sönder. Det är nu hustruns fransk kunskaper sätts på prov. Vi fick genom de som tog betalt på stellplatzen reda på en adress till en husbilsfirma där de kanske kunde hjälpa oss.

På morgonen efter frukost så ställde vi in GPS:en på den adress vi fick i Narbonne vilket var en resa på 17 kilometer, bara hoppas antennen satt kvar när vi kom fram och att de kunde hjälpa oss. Tack gode gud för den som uppfunnit gps, för den tog oss direkt till husbilsfirman. Där fick hustrun först tag i en fransman, som tittade på skadan från marken och sa att de hade ingen tid idag att göra vid antennen. Hustrun som nu lät som en äkta fransyska, viftade med armarna, höjde rösten och lät så där lagom arg och se nu kom en man högre upp i rangordningen. Han tittade allt medan hustrun pladdrade på, jag fattade inget. Ett hopp tändes en kille som höll på med en husbil skulle titta på skadan.

Efter en kvart kom killen och sa han skulle fixa tv-antennen. Tog husbilen och körde iväg in i verkstan, hustrun frågade hur lång tid han beräknade att det kunde ta, c:a en timme var svaret. Som tur var låg det en uteservering runt hörnan så där placerade jag, hustrun och hunden oss. Jag tog en chokladbakelse och en coca cola, hustrun en kopp kaffe och hunden fick vatten. När vi återvänder till firman efter en timme är husbilen klar tv-antennen lagad. De som satt fast antennen i taket hade använt för klena skruvar så den hade lossnat när vi körde. Vi fick ett intyg på franska som vi kan visa upp när vi kommer hem. Vi var väldigt tacksamma mot fransmännen på firman som kunde fixa vår tv-antenn sp snabbt, semestern kunde fortsätta. Men vad händer nästa gång och i vilket land ska vi till en reparatör, ja det kan man undra.

Då var den nya husbilen fylld med alla sakerna som tidigare varit i vår husvagn. Vattentanken som rymde 100 liter var också den fylld. Nu skulle jag lära mej lite om husbilen, hur själva bilen fungerade var inte så svårt, den fungerar som alla andra bilar. Det var denna gång dock inte Volvo utan Fiat Ducato en diesel på 130 hästar. Men när jag skulle lära mej hur bodelen fungerar började problemen. Instruktionsboken visade sig vara på Italienska eftersom den är byggd i Italien. Hustrun som kan några språk kan bara enstaka ord på Italienska så hur värme, vatten ja allt övrigt fungerade fick vi ta enligt metoden ”testa sig fram” fast det funkar inte mycket annorlunda än i en husvagn. Dock får vi en instruktionsbok på svenska vad det lider. Bättre det än en kurs i Italienska.

Första stoppet på resan var en Stellplatz i den lilla staden Holzminden vid floden wesser. Holzminden ligger 8 mil sydväst Hannover, vi hade läst om denna i en campingtidning. Vad som där hände ska väl inte hända eller får hända på en ny husbil. Vaknade för att jag behövde gå på toaletten, sätter ner foten på mattan. Hjärnan reagerar något trögt, vad fan är mattan våt, har nu Zack lega och dreglat just här där min fot ska sätta ner. Zack är namnet på vår hund. Tog ett steg till i mörkret våt även där och även på det tredjesteget. Nu var det dags att tända ljuset och väcka hustrun även om klockan var mitt i natten. Du sa jag vi har ett litet problemmattan är vått, vad säger du sa hustrun något halvvaken, hur nu man kan vara halvvaken, antingen är man vaken eller så sover man. Det visade sig vi hade vatten i hela husbilen, var på väg att bli en husbåt. Tacka gode gud för mattan, den hade sugit upp det mesta av de c:a 70 liter som runnit ut. Mitt i natten kastade två tokiga svenska ut en våt matta och låg på golvet och torkade upp vatten med handdukar. Vi frågade oss var kom det ifrån och hur kunde det hända. Klockan 02.00 på natten kan vi ändå inte göra mer än att försöka sova.

Hustrun som är en hajare på tyska tog sig till stellplatzens lilla reception och förklarade att vi hade ett katastrofläger. Tysken verkade inte så bekymrad utan sa åt oss att ta det lugnt så skulle han skicka en kille om en stund, just nu sov han. Det blev till att äta lite frukost innan tysken anlände. Guten tag sa en tysk man plötsligt, hustrun förklarade vad som hänt och han sa bara ta det lugnt detta fixar sig. Felsökningen började med att vi hällde i 10 liter vatten i tanken. Han började sedan skruva i sönder det mesta och kände på slangarna som gick från tanken. Plötsligt gav han till ett utrop och kommenderade mej via hustrun att sätta på vattenpumpen, sedan skrek han att jag skulle stänga pumpen, här behövdes ingen översättning för av rösten att döma förstod jag vad han sa. Han hade hittat felet och du kom det massor med tyska svordomar och Italienarna som byggt bilen stod inte högt i kurs. Husbilen är av Italienskt märke och följaktligen byggd i Italien. I en skarv mellan två slangar hade det inte satt riktiga saker som de gjort överallt annars utan en slangklämma och sedan lite isoleringstejp, tysken förklarade att när där kommer varmt vatten så händer cirkuskonster slangarna blir ovänner och släpper taget om varandra. Sedan hade han en förklaring varför pumpen gåt igång och pumpat ut vattnet under natten.

Snart var en del av stellplatzen engagerade och alla ville hjälpa. Tysken fixade felet så vi kunde fortsätta resan men vi var tvungna vara kvar några dagar längre eftersom vi skulle torka ut så mycket vi kunde. Tur det var sol och 25 grader på dagarna. Servicen och hjälpen vi fick var enorm alla och då menar jag alla ville hjälpa till och gav goda råd om vår fortsatta färd. Tysken som hjälpte oss visade sig vara en kunnig husbils reparatör som låg fast på stellplatzen. Varför händer alltid något oss, tappade vi inte husvagnar så håller vi på att bli med husbåt.