Lasses kåserier & berättelser

Då var det dags att sätta in husvagnen för vintern. Kontakt togs med en bonde som hade en plats över i sin lada. Efter äventyret där vagnen lossnade från kroken, var det med spänning jag kopplade på vagnen och drog i väg. Nu satt vagnen där för den var med hela vägen till vinterförvaringen. Bonden kunde snacka han innan vi visste ordet av det hade vi fåt en lektion i hur jordbruk fungerar och vad regeringen gjorde för fel. Orden bara forsade ut ur munnen, han andades knappt för orden skulle ut helst innan de tillverkats.

Det är här ni skall stå med vagnen, sa han och pekade på ett ställe mellan två husvagnar som redan stod på plats. Du kan inte backa in den så jag får hjälpa till att föra, sa bonden. Det var snällt tänkte jag, han kan väl använda lite av orden han tillverkat att föra med så går det som en dans. Har du fällt ner antennen på husvagnen, frågade bonden. Ja sa hustrun. Okej då för vi in den i sin fålla. Ljudet som då hördes var inte kul, hade du inte fällt ner antennen, sa bonden. Jo den är nere men nu är den sönder, sa jag. Då tittade vi oss omkring och upptäcker att den tvärgående bommen i taket är högre på min sida än på andra sidan. Och det var på andra sidan vi kollat att husvagnen gick under. Då säger bonden, ja visst vi höjde bommen i taket på ena sidan i fjol. Tack för passningen tänkte jag, och så blev det att köpa en ny TV-antenn.

När vi kom fram med husvagnen till campingen där den skall ha sin plats under säsongen och fåt den på plats gick sambon för att hämta vatten, för att hälla i vattentanken så vi har vatten i vagnen. Campare använder vattenkannor som rymmer 10 liter, lättare hälla i då. Sambon hämtade två fulla kannor alltså 20 liter och hällde i tanken. När vi sedan började tappa vatten från kranen för att se att allt funkade, kom där bara några droppar i taget. Vattenpumpen lät som om den fungerade. Tog bort alla dynor och skruvade av sittbrädan för att lättare kunna tittade i vattentanken den var tom, upptäcker då att proppen i botten inte sitter helt i, vattnet hade runnit ut.

Skruvade så i brädan igen och på med dynorna, Sambon hämtade två nya kannor, nu kom det lite mer vatten ur kranen men inte som det brukar. Vad är fel. Bort med dynorna igen och skruvade av brädan, tanken var tom, vattnet borta och proppen satt i. Var, var vattnet nu då, vem trollade med mej såg dock ingen trollkarl. Frågade hustrun om hon sett något vatten, nej det har jag inte säger hon. Då tog hustrun en ny tur till vattenpåfyllningen, nu började några grannar undra vad vi höll på med, vi hämtade vatten hela tiden. Nu hade hustrun transporterat 60 liter vatten till husvagnen.

Vad ni använder mycket vatten sa en av grannarna, ja det försvinner hela tiden. Då får jag väl försöka hjälpa dej, sa han. Ja gör det, sa hustrun annars får vi ta hem vagnen igen och åka till verkstan. Tur det finns hjälpsamma tekniska människor, tänkte jag. Första frågan var, har du haft den till vinterförvaring, ja sa jag. Har du då slagit till kranarna man slår ifrån när man ställer den till vinterförvaring, vilka kranar sa jag. Har du inte haft de öppna sa han. Vet jag inte vi hade den inne på verkstan innan vi satte in den för vintern och jag bad de göra i ordning vagnen för vinter.

Då tittar vi först där kranarna sitter, han visade mej var de satt och det visade sig att de var öppna så vi stängde dessa och se vattnet kom som vanligt och stannade kvar. Men kul hade alla vi kände på campingen. Och hustrun hade fåt dagen styrketräningspass alldeles gratis.

Det kom en inbjudan i ett sådant där tjusigt kuvert, som säkert någon designer gjort och tagit mycket bra betalt, det var i varje fall inte gjort i Power Point. Ni vet ett sådant glatt färggrann inbjudan man brukar få till nyår, där man ibland undrar om den som tillverkat inbjudan varit nykter. Öppnade det tjusiga kuvertet och ut trillade en personlig inbjudan till en möbelmässa. Första tanken var att bara låta papperskorgen ta del av det vackra kuvertet, men så såg jag att där stod det skulle bjudas på mat. Gratis mat är alltid gott.

Först gäller det att smyga för alla dessa munväder till försäljare. Jag tror man måste vara född till detta yrke, för som de kan snacka. De kan nästan snack omkull vem som helst och vips så kanske man har bestämt träff med dem fast man egentligen inte ville. På något sätt vill man bli av med dem bara och då är detta den enklaste utvägen. Passar på där jag går och myser bland dessa snacksaliga försäljare av båda könen, att plocka lite godis från alla de skållar som står utplacerade. En godis skål måste man ha, fruktskål passar inte för det tar ingen normal människa. Vem fasiken vill ha kladdiga fingrar på en möbelmässa, man skall känna på tycker överallt de får inte bli kladdiga. Godis passar då bättre i våran gröna värld.

Äntligen var det dags för mat och det är nu den obligatoriska cirkusen börjar. På en tallrik ligger det lite ris uppblandat med något som ser ut att komma från en gräsmatta, grönt är det. En liten kyckling bit med ben och förhoppningsvis utan glasbitar i, en bil lax och en brödbit som man knappt ser. Kniv och gaffel och glas i andra handen, nu börjar balansakten, hur skall man nu äta om det inte går att sätta ner tallriken någonstans och det gör det självklart inte. Kan man ta fingrarna till hjälp eller hur gör man, kanske kan balansera glaset med vattnet på huvudet, men då är risken att man blir våt i håret. Så där står man med något i varje hand och är djädrigt hungrig, Funderar ett tag på att ta med det ut i bilen men det är nog inte så bra, vad skall de som serverar säga.

Nu kom jag på den fiffiga lösningen att jag frågade en tjej med ett väldigt vackert dekolltage, och när man ser ett sådant bör man titta kvinnan i ögonen, vilket jag gjorde och förslog att hon höll min tallrik och jag hennes. Hon tittade på mej som om jag kom någonstans ifrån där man möjligen behövde hjälp av något slag. Herren till höger hörde vad jag sa och tyckte idén var lysande så vi skiftade tallrikar, han höll min och jag hans, äntligen kunde jag börja äta. Snart nog så gjorde alla likadant och folk fick i sig maten från tallriken utom kvinnan med dekolltaget, hon höll hårt i sin tallrik och den fick ingen komma nära. Hurvida hon åt något vet jag inte för när jag gick 30 minuter senare stod hon fortfarande med tallriken i handen, tur all mat var kall.

Hustrun kom viftande med några biljetter, du vi skall gå och se en fars i Malmö på någon teater. Jaså, a jag något förvånat och du sa hustrun Albertina skall också med. Vad som nu rörde sig i mitt huvud passade nog inte att berätta i ord just nu, får vänta till ett ögonblick då det kan passa bättre, jaha vad trevligt sa jag. Då skall ni veta att hustruns väninna Albertina, kan snacka hon. Det är omöjligt att få stopp på denna dam, inte ens ordböter hjälper.

Nu är hon på väg, sa hustrun. Tittade ut genom fönster och där kommer det "skuttande" en grön bil. Ja "skuttande" är rätta ordet, bilen hoppade fram, Tror hon bromsade och gasade samtidigt eller nästan i varje fall eller hur hon nu fick bilen att "skutta" fram. Tur hon slipper fickparkera hos oss, bara ställa bilen utanför huset. Nä men hej på er säger hon när hon kommer in genom dörren, Välkommen säger hustrun jag har lite mat vi kan äta innan vi åker. Nä men inte skall du väl bjuda på någon mat, säger Albertina, hon brukar säga så var gång och sedan glufsar hon i sig allt. Innan hon hinner sätta sig ner börjar hon prata, orden bara flödar ut mellan läpparna och ingen annan får en chans att säga nått, för än hon måste ta en tugga och tugga maten. Då hörs bara ett mumlande. Tur förresten maten är kall för annars hade den blivit kall.

Hustrun försökte på alla sätt få Albertina att låta mej köra, men ack nej, nu kan ni får åka mina vänner och så bjuder jag på ett glas vin på teatern. Tänkte för mej själv, jag skulle nog behövt en flaska vin för att våga åka med Albertina. Ut på motorvägen mot Malmö, jag brukar titta rakt fram när jag gör och ha båda händerna på ratten, Albertina tittade åt sidan för när hon pratade med hustrun måste hon tydligen se på henne, händer är för det mesta i luften för man måste tydligen vifta med dessa som semaforer. Där sitter jag skräckslagen i baksätet och undrar varför jag inte kör. Hastigheten är också varierande ibland 70 ibland 130 fast vi skuttar inte framåt. Varför köpte hustrun biljetter denna bilfärd är ju en fars i sig.

Nu skall bilen fickparkeras, det skulle man spelat in på film. Snart är halva bilen uppe på trottoaren. Det tar åtskilliga minuter innan bilen står där den står och en klunga människor börja nu gå framåt, tidigare stod de och tittade på fickparkeringen. Nu har de sett något som liknade en fickparkering. Tar mej för huvudet, vi skall hem igen också och hur skall det gå.

Under hela föreställningen sitter Albertina och skrattar, även när vi andra inte tycker det är roligt. Äntligen paus, nu får man gå på toa. Innan nästan ljuset tänts börjar Albertina prata igen, hon håller på tills pausen är slut. Hon hade säkert sett att pausen var längre. När så föreställningen är slu, öppnas minnen igen och den stängs inte förrän hon lämnat av oss för då har hon ingen att parat med. Då säger hustrun, såg du hon tog upp mobilen.