Lasses kåserier & berättelser

Torrt Vitt Vin från Sydafrika

Väldoftande persikor och päron förenas med en touch av grön peppar, torr finish med en frisk markerad syra. - Perfekt till skaldjur, fisk, sallader och kyckling eller som "ett glas vitt ".

Kurt-Orvar stod plötsligt i vårt kök denna lördag morgon, långt innan melodikrysset börjat. Skall du med och bada, sa han. Nu började min nymornade hjärna öka farten, vad f-n menade han tänkte jag. Inte skall vi väl åka till havet och kasta oss i böljan den grå, för vattnet är inte blått utan grått. Dessutom är det djädrigt kallt. Orden sprutade nu ur Kurt-Orvars foderlucka, jag trodde han gåt med i någon rörelse, för det var som en predikan. Vinterbada är livet sa, Kurt-Orvar. Det måste du prova på, skall du följa med till Bjärred. Hjärnan hade nu börjar uppträda som en karusell, den gick runt och runt, kalkylatorn  var också påslagen. Hur kallt är det, när domnar kroppen, kan man överleva ett vinterbad. Ni förstår det var mycket som roterade i min hjärna.

På väg i Kurt-Orvars bil satt jag och nästan ångrade mej att jag tackat ja till ett bad i havet, när man istället kan sitta i lugn och ro med en whiskey i ett varmt bad i karet hemma. Framme vid kusten var det en bitande vind som kom från Danmark där för övrigt mycket onödigt kommer ifrån. Det bästa som kommer från detta land är väl ölen och den visade det sig att Kurt-Orvar hade i sin bagagelucka för att hustrun hans inte skulle hitta den. Den långa vandringen på en hal brygga i motvind tog sin början. Förbarmade mej själv att jag inte hört på hustrun när hon sa att jag skulle ha vinterkläder på och inte en tun sommarjacka. Bryggan som ledde rakt ut havet verkade aldrig ta slut, men slut var jag när vi äntligen kom fram till bastun som låg där ute i Öresund halvvägs mot Danmark.

Det var attans vad det var varmt i bastun. Tydligen var det obligatoriskt att ta en öl eller två med sig in i bastun, fast det stod ingenting om att det var obligatoriskt. Alla fattade det utom jag som hade en coca-cola med mej, inte konstigt folk såg ner på mej där jag satt och svettades.  Att de såg ner på mej var inte så konstigt, jag satt på nedersta raden. Efter en stund som var så lång att den nog var en 15 minuter. Hjärnan höll på att smälta och jag svettades nog bort en massa kilon. Kunde detta vara en bra bantningsmetod, tänkte jag. Nu är det dags sa Kurt-Orvar.

Nu var vi väl grillade och heta för ett bad i Öresund, sa Kurt-Orvar. Bara tanken att lämna bastun fick mej att rysa och även frysa. Min kropp skall normalt ha minst ett 18 gradigt vatten för att överhuvudtaget börjar göra sig redo för ett bad. Vattnet i Öresund var förutom grått bara 5 grader varmt. Min hjärna signalerade nu att detta är farligt för dej, hitta snabbt på en ursäkt för att slippa frysa ihjäl på en badbrygga halvvägs mot det röd-vita landet. Gick ut på bryggan och det var så lång jag kom i min debut som vinterbadare, var kallt bara att komma ut i vinden. Där stod jag och huttrade medan Kurt-Orvar och en massa andra liksinade hoppade i vattnet och dessutom sa att det både var skönt och man blev euforiskt av badet.

Jag blev också euforisk när vi lämnade bastun och i medvinden började den långa färden mot bilen som skulle ta mej hem till det varma badet, som jag bett hustrun tappa upp i badkaret. Kallt vatten skall man dricka och inte bada i.

Där satt man i den heta stolen och över mej stod tandläkaren han skulle peta runt bland mina tänder för att spana efter tandtroll eller vad nu en tandläkare spanar efter. Oj oj oj här var nåt intressant hörs han plötsligt säga eller vad tycker du frågar han systern. Inte mycket lönt att fråga mej eftersom jag inte kan se vad han gör än mindre prata med alla slangar och prylar i munnen. Du den får vi nog titta närmare på, säger han och ber syster ta en röntgenbild.

Du har en tand längst inne i munnen där nere som är lite inflammerad och den kan vi behöva ta bort. Eftersom jag inte kunde mer än mumma tolkade tandläkaren detta som ett jag. När så röntgen bilderna var studerade var tandens öde beseglat, den skulle bort. Den påverkar inte ditt tuggmotstånd, sa tandis. Aha, jag kan fortfarande tugga, alltså behöver jag inte ha flytande föda, ännu. Jag har trots allt några tänder kvar.

Sätter några sprutor här och där, sa tandis. Sätt den för fan där det bedövar mest, tänkte jag för snacka kunde jag inte ännu, slangar och skit i vägen. Plötsligt efter ett tag kommer tandis med stora stämjärnet, varför ingen tång tänker jag. Han bänder och vrider och gräver, men tanden sitter kvar och min känsel är borta och tur är väl det. Så kommer då tången fram och tanden försvinner från min kropp. Nu gällde det att få stopp på blodet som höll på att lämna mej. Fick nån djädra tygbit att bita på, den skall du ha i munnen i minst 30 minuter och du får inte äta på minst två timmar, jag blev hungrig bara han nämnde jag inte fick äta.

Det blir sexhundrasjuttiotre kronor, jaha så mycket var min tand värd efter att suttit i min mun i sextio år. Tur inte priset på utdragna tänder stiget som priset på olja. Då hade den får trilla av på naturlig väg. Nu vet jag vad mina tänder är värda i varje fall de jag har kvar som jag kan tugga med.

Skulle sedan ringa hustrun på mobilen för att berätta att jag både blivit av med en tand och en massa pengar. Men som vanligt svarar inte hustrun på mobilen. Den brukar för det mesta ligga i en stor handväska och signalen inställd på näst intill tystnad. Handväskan är i hustruns fall stor eftersom den måste innehålla allt som man egentligen kan kasta men enligt hustrun går allt under benämningen bra att ha. Jag fatta ännu inte hur en massa kvitton som är minst sex månader gamla är bra att ha. Nåt som däremot är bra att ha är tänder.

Min kropp är programmerad till en viss form.  Min programmering skedde när jag skapades. Tanken ifrån vår skapare var nog att jag skulle fatta en del med tiden. Tyvärr är det så att vissa saker i min hjärna inte fungerat som de skulle och låst sig. Vilket gör att normal drift inte finns längre. Jag gör numera tvärtom mot vad min skapare hade tänkt sig. Det vet vi väl, säger alla till mej. Men sen då. Har något i hjärnan låst sig och blivit felinställt för mat och godisbegäret är större än andra begär. Visst vet jag att jag skall äta mindre.

Åter tillbaka där det började när jag började min vandring på moder jord. Maten låg inte på stora fat den låg inte heller i kylskåp. Maten låg i påsar på fönsterbläcket om vintern på sommaren hyrde vi köldfack. Jag var med andra ord tvungen att börja leta upp mat när hungern satte in. Plötsligt kom också köttet in i mitt liv och det gällde att springa ifatt det så man fick något. Nu började det bli mängder med mat. Det gällde nu att äta hela tiden och mest i onödan för man visste aldrig när det blev mat nästa gång. In i vårt hus kom sedan även salt, socker, mjöl och alkohol. Det var nu skiten började för det var väl skit som kom in och ner.

Överviktens mysterium börjar vi nu närma oss. Det är så ordnat att kroppen styr när det är dags att stoppa in i foderluckan inte klockan som någon tror, den går förresten redan fel. När hungerskänslorna tar kroppen i besittning och ett sug uppstår som gör det ont i hela vägen ner till magen. Det är nu magen börjar suga upp det överskott som finns av fett. Det jag skulle ha ätit var den mat som min kropp var avsedd för, den innehåller nämligen inga fettmassor. Nu är man ganska mätt till suget säter igång om några timmar. Felet jag gör att jag äter mej jättemätt hela tiden och det är kanske inte alltid bra. Men jag sa ju att jag hade fel i hjärnan.

Nu efter maten kommer suget efter kaffe, konjak och en go kaka och kanske någon bit godis. Eftersom klockan går fel så äter jag fyra gånger om dagen, tänk vilket sug jag får efter söt var gång. Det är nu jag börjar få köpa lite större storlekar. Jag har ingen koll på mängden mat och hur förbränningstakten är. Jag får väl börja räkna ut förbränningstakten och kanske ställa om klockan så den går rätt. Hungerskänslorna kanske skall få mala lite längre var gång och så får jag skippa det som suget vill att jag skall stoppa in, kanske kan jag slippa sjukvård. Kanske skall jag skippa ordet "bara en bit till" det är bara jag som blir lurad av mej själv. Jag vet så väl att utan mat blir jag inte större. Utan förstånd blir jag fet. Nu får jag försöka rätta till felet i hjärnan. Nu börjar mysteriet med att jag inte hittar dammsugaren i huset få en förklaring, det finns ingen. Alla saker har en början.