Lasses kåserier & berättelser

Det kom ett mail från den Gladhe redaktören att nu var det tomt i lagret med mina bokstäver. Nu har dock min glömska slagit till. När vi lämnade vår husvagn på den underbara ön Ivön, där den står parkerad utan att få parkeringsböter under delar av säsongen. I denna husvagn ligger min dator, där veckans text låg färdig och klar. Hustrun som alltid kommer med goda råd sa, varför skickade du inte texten innan, du skall alltid skjuta upp allting till sista stund. I detta fallet hade hustrun så klart rätt, men det kan ju vara bra att ibland skjuta upp saker till sista stund, döden kan vara något man kanske vill skjuta på.

Då gäller det bara att sätta sig vid datorn, har nämligen en gammal hemma som funkar i nödfall, då detta är en nödfallsituation så får den duga. Sitter där och stirra på skärmen och tror texten kommer fram när jag bara tänker, det gör den nu inte utan jag får fundera en stund på vad jag skall skriva om denna gång Socialdemokraterna är kanske något att skriva om, nu när den röda kjesarrinan förlora fler och fler friare. Men hur kul är det att läsa om sådant skit, hur kul är det förresten att läsa om politik överhuvudtaget. Men då slår det ner en snilleblixt

Spårläggarekursen jag gick för några år sedan kan ju vara något att skriva om.

Det är väl bara att gå en sträcka, kasta ut lite föremål sätta sig efter avverkad gång och ta en fika. När fikan är slut sätter man ett långt koppel på hunden och bara hänger med. Plockar sedan upp föremålen från marken när hunden hittar dem. Behöver man gå en kurs för att lära sig detta, tänkte jag. Varför anmälde jag mej till kursen om det är så enkelt. På den första kursdagen samlades vi några förväntansfulla hundägare för att lära oss det som jag i varje fall visste. Kasta ut föremålen och häng med hunden, tänk att så många måste gå en kurs för att lära sig detta

Det var inte så enkelt som jag först trott, 7 små träpinnar skulle placeras ut i spåret helst jämnt fördelade och en ”jättepinne” till sist som markerade slutet. Det pratades också om olika vinklar och avstånd. Pinnarna kunde man inte lägga vart man ville det skulle vara olika avstånd mellan vinklar och pinnar som om hunden skulle fatta detta, suck, va jobbigt.

Några dagar senare skulle vi praktisera vad vi lärt och lägga ett spår och rita en spårskiss. De hundar som sedan skulle gå spåret var ganska rutinerade för de hittade pinnarna, hur de gjorde vet jag inte. Gladast var nog föraren för detta. Och alla vi som lagt spår och ritat skisser och gåt banan några gånger var nog ganska stolta för vi fick godkänt.

Nu har som tur inte hustrun lärt sig lägga spår till någon affär från hemmet, fast även om hon hade kunnat detta hade jag aldrig hittat dessa affärer.

Nu när våren här, då skall hustrun kommendera ut mej i trädgården för det sedvanliga vårbruket. I mitt fall är det inte att gå ut i trädgården och påta utan att sitta och titta på när andra jobbar i trädgården. Jag brukar varje år frivilligt ta på mej den rollen vilket alltid innebär att jag blir arbetsledare, vilket kan vara praktisk ur den synpunkten att jag får dela ut order. Ordern efterlevs nu inte då jag överhuvudtaget inte vet något om blommorr mer än att de växer i jorden och har olika färger. Hur man planterar dessa växter har jag aldrig lyckats lära mej.

I år har också hustrun fåt för sig att vi skall måla om huset, ja inte så vi skall ha ny färg utan vi skall måla med samma färg vi redan har. Det är nu svårigheterna börjar, hur vet vi vilken kulört vi har på den röda färgen, de gamla burkarna är förpassade till återvinningscentralen. Nu börjar jakten på lappen. Den lapp där vi skrev upp hur färgen var sammansatt. Låda efter låda genomsöks och det är nu vi inser att allt som vi inte behöver spara är sparat. .Till slut hittas en lapp med konstiga siffror, den måste det vara säger hustrun. Kanske säger jag, det liknar kemiska formler säger jag,

Det blir till att åka ner till färgaffären och mycket riktigt det är rätt det som står på lappen.. Hur mycket färg skall ni ha frågar innehavaren. Det är ett stort hus säger jag. Nu tittar färgblandaren på mej och undrar om jag är riktigt klok i huvudet. Han kan ju inte vet hur stort huset är och hur mycket färg jag behövde. Sen var det bara att gå hem sätta färgburken i garaget. Eftersom det var vår drog vi sedan iväg med husvagnen för att koppla av, i mitt fal innebär det att göra så lite som möjligt som att läsa och skriva lite, samt hämta vatten till vagnen då och då, man kan behöva sådana dagar oxå bara de inte infaller var dag.