Lasses kåserier & berättelser

När vi brukar närma oss nyår får jag glädjeryckningar i hela kroppen och den är inte liten så det tar en stund innan ryckningarna når över hela ekipaget. Brukar få lite småfnatt och mysa som hunden när han blir kliad bakom örat när nyårsfester kommer på tal. En nyårsfest kan vara alltifrån en trevlig fest, till rena pesten. Tänk att hamna på en nyårsfest där varje mikrosekund är detaljstyrd och så strikt att även ett toalettbesök är inprickat på tidschemat vi fick när vi kom. Detta är en garanti för att jag får ångest-attacker istället för glädjeattacker. Nej en fest skall var spontan det ger bäst trivsel.

Redan när vi får vår inbjudan, beroende på hur vi får den får jag mina föraningar om hur festen blir. Ringer värden och bjuder vet jag att det blir en spontan fest, något blygsam, bara träffas, så får det bli så kul det kan bli. Kommer inbjudan med posten i ett stort rosa kuvert, med ett fullklottrat papper med både text och bilder gjorda på datorn, då tänds en varningslampa i hjärnan. Står det sedan också, kom och ha roligt med oss, blir jag mycket misstänksam. Order på att ha roligt brukar sällan bli bra.

Bordsplaceringen brukar avgöra om festen blir bra eller dålig, men man kan inte få några garantier utfärdade om att bara för att det är bordsplacering så blir festen lyckad. Jag brukat föredra att sitta bredvid hustrun, i den stressiga värld vi lever i så är detta ett utmärkt tillfälle för oss att träffas och kunna prata med varandra. När jag hamnar på en fest utan hustrun, det vill säga på firmafest vill jag sitta med en kompis som jag känner. Det finns alltså en mycket bra orsak till att jag är gift med hustrun och kompis med mina kompisar.

När man kommer till festen så skall man på olika tokiga sätt placeras ihop med någon bordsdam, skall jag ha hustrun till bordsdam får jag fuska lite. Ett halvt kort, en damsko eller en bult, då brukar det vara kört för en lyckad fest. De gånger jag inte suttit vid hustrun har jag alltid haft otur med min bordsdam. Bordsdamerna som jag haft oturen att få i lottdragningen har alla sett som sin uppgift här i livet att vända ut och in på sitt liv för mej, samt prata om alla pinsamma och privata detaljer i sitt liv. När de tittar på mej, samtidigt som de öppnar foderluckan där orden strömmat ut, har även odör utkommit av sprit ånger

Efter en stund skall sånghäftet plockas fram, brukar vara gjort på rosa papper, bilder från datorn och så en liten text man knappt kan läsa. Allsång borde förbjudas i lag på alla fester. Jag blir alltid ut tittad och utskrattad för jag har en egen melodi till texten, allsång är en obeskrivlig pina. Det värsta missbruket av att sjunga allsång är när den sjungs under själva middagen. En köttbit på gaffeln......allsång.....tar gaffeln till munnen skall just stoppa in...allsång...köttbiten fastnar i halsen...allsång...maten kall.

I år var nyårsfesten en ganska trevlig tillställning, hustrun och jag var bjudna till några vänner. Hustrun hade fåt inbjudan muntligen på telefon, där var ingen fånig bordplacering, lekarna de hemska lyste med sin frånvaro, endast spontan trivsel förkom. Hade någon stämt upp med en allsång, hade jag hämnats med charader och andra fånga lekar där man skall ha en fånig hatt på huvudet. Ont ska med ont fördrivas. Hur man fördriver ett ont huvud dagen efter är det ännu ingen som vet.

Den uppoffrande generationen

Attacken kommer från flera håll, men den största kommer från folket som vi valt och bara säger vad som ger röster för tillfället, politikerna. Nu skall alla politiker vara bäst på det som heter miljö. Jag tror de har fåt ett kollektivt hjärnsläpp då de kategoriskt förnekar att lösningen stavas kärnkraft på den globala uppvärmningen. Vi skall köra bil mindre, vi skall flyga mindre, för att förhindra framtida katastrofer. När vi skall flyga till solen för att ha lite avslappnad semester så får vi betala en mystisk skatt som kallas utsläppsrätter, var dessa pengar hamnar får vi aldrig veta. Dessa domedagspredikanter som står där i sin talarstol eller får hur mycket utrymme i tidningarna och tv:n för att kasta ur sig sina floskler. De berättar hur viktigt det är att vi kör miljövänligt med etanol. Vilket är ett av dessa idiotiska misstag eftersom detta i förläggningen ger dyrare mat.

Nu står alla upp och predikar samma sak om och om igen, bara språken som skiljer. Predikan går ut på att vi det kära folket ska konsumerar mindre och snällt foga oss in i det nya mönstret. Kör inte bil, flyg inte, använd inte stöm, köp ekologist osv. Friheten är bil och flyg. Kan någon tacka nej till detta, NEJ. Nu säger politikerna att vi inte får vara slösaktiga och njutningslystna bilister eller charterresenärer. Det ger makt och åter makt till dem, det enda språk de förstår.


För övrigt undrar jag mellan vilka dagar rean startar

De sista åren har man kunnat sjunga Singin in the rain, när man plaskat omkring i sina gummistövlar. Granen jag har köpt har varit regnvåt och den skall då pryda min gröna jul. Det har varit svårt få den rätta julstämningen att infinna sig, när man suttit där och sett Kalle Anka medan mörkret sänkt sig över oss. Hur jag än försökt har det varit svårt att finna den rätta känslan för vår gröna jul. Vi saknar också kylan, men sänker man värmen, kommer kylan så sakta krypande och man kan få en känsla av vinter. Eftersom snön saknas ser man inga glada barn som härjar i snön och sedan kommer in med rosande kinder. Jag och övriga familjen brukar sjunga och försöka vara glada, vi får inte låta mörkret och regn förstöra vår jul. Vi vet att tomten kommer på en vattenskoter, vad han har i säcken få man bara gissa, men det är inte skidor, det kan man vara helt säker på.

Sitter i min favoritfåtölj och drömmer mej tillbaka till min barndoms jular, då det alltid var snö och kallt, i varje fall minns jag det så. Jularna var bättre förr är helt min personliga åsikt. Det fanns en tradition och en julförberedelse i vårt hem som jag idag är glad att slippa, det räcker jag minns det. Dagen innan julafton låg man alltid sömlös, vad har mor lagt under sängen och vad skulle vi göra för julpyssel. Jag hatade inte direkt julpysslet men det var dock något som skulle genomlidas i uppfostrande syfte. Min bror och jag skulle fostras till män som kunde hantera sax, klister, bommull, flirtkulor, lera, tomma toarullar samt andra mycket svårhanterliga material.

Ett jätteproblem med pysslet, var att jag aldrig någon jul blev vän med björnklisterburken. Locket var alltid kladdigt när man skulle öppna burken, man fick klister på händerna och allt omkring fastnade på fingrarna. Hemma hade vi en liten pinne vi tog smeten med. Inom några minuter hade jag klister i håret i ansiktet och på kläderna. När det så var dags att förvandla toarullen till en jultomte fanns det inget klister kvar. Bommulls skägget kom aldrig på plats, på toarullen, det satt istället någonstans på mej. Det var inte lättare att klippa till den röda tomteluvan, med klistriga händer och en sax som satt fast på handen. Det i sin tur gjorde det nästan omöjligt att tillverka julgranskarameller. När så mor tittade på mej hade jag klister överallt bommull lite här och där, jag var också fullkletad med kräppapper, silkepapper och allt annat konstigt material. Det var jag som var julprydnaden. Under alla år har det överst på min önskelista stått "slippa julpyssel"

Hela släkten, ja nästan var alltid hos oss på julafton det blev 13 personer, där farmor betalade maten och mor gjorde den. Efter julpysslet var det så dags att klä granen, då vi hade uppemot 3,5 meter till taket blev det en ganska stor gran. Den kläddes alltid med bara jättestora röda kulor, sådan som inte finns att få tag på idag. På toppen hade vi alltid en spria, fråga mej inte varför för det vet jag inte. När så ljusen i granen var tända, hämtade far alla julklappar som skulle ligga under granen. Nyfiken som man var klämde man på pakten när föräldrarna var utom syn och hörhåll.

Det serverades alltid gås julafton, en tradition som farmor hade med sig från Halland, sa hon i varje fall. Där satt vi så tretton personer vid vårt dukade bord och åt två stycken Skåne gäss, mor sa de var från Skåne, men jag pratade aldrig med dem så jag vet inte. Utanför fönstret föll snön så sakta mot marken i den kalla vinterkvällen. Efter maten var det så dags för film och musik, Kalle Anka fanns inte på Tv vid den har tiden. Innan far plockade fram filmprojektorn och satte upp filmduken, skulle vi få lyssna på grammofon, Farmor hade några 78 varvare, finns sådana idag, de kallades också stenkakor. Vi barn ville alltid höra dessa skivor på en trattgrammofon. Man riktigt hörde hur det sprakade i sången och musiken.

De låtar vi varje jul spelade var: Min barndoms jul med Gösta Snoddas Nordgern,

Jag såg mamma kyssa tomten med Margaret Bienert. Yngve Stoor med Sjömansjul på Hawaii, Julkalas med Harry Brandelius, Julboogie Owe Thörnquist, Skinnknuttarnas julafton med Johnny Swängmans showband och Titta det snöar med Povel Ramel. När musiken tystnat, hördes snart det där karakteristiska snurret från projektorn och på filmduken visades Charlie Chaplin. Tolv par barna ögon satt som klistrade och stirrade på filmen, då plötsligt knackar det på fönsterrutan. Det tog inte många sekunder förrän sex ungar intagit platsen under bordet, där vi nyss suttit och ätit gås. Vem var det som knackade på rutan, att någon knackade på rutan var inte så konstigt, för vi bodde på första våningen. Vem var det, där satt vi sex jätterädda under ett bord på julafton. Kom här barn sa någon vuxen får ni se, vem som står där ute i snön. Sakta så kröp vi fram och så småningom vågade vi titta ut. Där står han med sin röda klädsel och vita skägg med en julklappssäck på ryggen. Tomten, men var har han ställt släden. Plötsligt knackar det på dörren och vi sex ungar gömmer oss bakom en soffa. Plötsligt står han där i vårt vardagsrum "finns det några snälla barn" sa tomten med sin basröst, som jag nog tyckte påminde om fars röst. Men det kunde det ändå inte vara, far är ju ute och handlar en tidning.

När så alla julklapparna var utdelade och det var tomt under granen, var det dags för den sega knäcken, julgodiset och nötterna. Vi barn fick läsk till godiset medan de äldre drack vin eller grogg. Kvar vid julgranen stod nu bara en ensam halmbock.

Så var den glada julen här! Plötsligt fyller den gammal som ung med den varma känslan av djupsvart panikångest. Vid denna tid på året finner jag mig köandes vid bankomater oftare än någonsin annars, det är ju trots allt det julen handlar om. Och det är just vid denna tid som jag lyckas ställa mig bakom julhandlandets eviga bromsklossar, damerna över 65. Deras idé verkar vara att alltid ta sin tid och aldrig någonsin skynda sig i onödan, vilket naturligtvis känns logiskt för någon som snart skall dö. Följaktligen har de också egna rutiner vid bankomaterna. I dessa ingår bland annat att alltid läsa all information på skärmen noggrannt, åtminstone en gång. De kan ju ha ändrat något sen förra gången, de hittar ju på så mycket nytt.

Sveriges första bankomat kom 1967, men efter 40 år tycks det ändå vara en mysterium hur man skall lyckas få ut pengar ur den. Om de slutligen lyckas få ut sina pengar följer det verkliga tålamodsprovet för de övriga i kön. Nu är det dags att rensa plånboken från gamla apotekskvitton och plåster, fästa sedlarna i buntar om 300 kronor med ett gem om varje bunt, med tillhörande lapp som visar vad just den bunten är avsedd för. Därefter skall kontoutdraget läsas i sin helhet och kontrollräknas.

Han som körde bussen i dag kallade jag Egon han var större än två renar tillsammans, saknade en tand, han trodde han satt i en tvådimensionell släde och piskar renarna med...ett spö? När han si själva verket skulle köra en automatisk växlad buss. Han skulle likna den figur som vi kallar Tomten borde han väl ha röd dräkt och ett vit skägg, Tomten har väl för fan ingen buss chaffis? Hur som helst är det tydligen jul med Egon, för han bjöd på feta hits som strömmade ut ur hans medhavda radio låtar som Bjällerklang och Nu tändas tusen juleljus

.

Året var 1960 och efter att på sommaren tittat på den svartvita tv:en, när den svarta gasellen från USA Wilma Rudolf vann tre guldmedaljer i friidrott på OS i Rom, satt jag nu i början av november och skrev min önskelista till jultomten. På den tiden fanns inga mail eller sms så jag skickade ett långt brev till tomten. Bilbana, tågset, flygplansbyggstats, ångmaskin, trollerilåda och en traktor för att säkerställa att far och mor skulle se min önskelista klistrade jag upp den på kylskåpsdörren och på dörren till mitt rum. Nu hade jag garderat mej ordentligt.

Jag kunde framför mej i fantasin se hur mor ringde till tomten och berättade hur snäll jag varit under året, kanske kunde man få något extra. Denna julafton efter vi ätit den sedvanligt döa kalkonen med den bruna såsen, verkar jag efter middagen hur avslappnad som helst, där jag ligger på golvet. Men inombords virvlar allt omkring, magen känns som den skall sprängas, av nervositet. Kan inte klockan bli 17.00 snart då tomten väntas komma. Plötsligt slår den stora klockan på väggen fem slag och mitt hjärta far upp i halsgropen. En knackning hörs på ytterdörren, för på dörren sitter det en handskriven lapp. Ringklockan fungerar ej. Var god knacka.

Där står han så i sitt vita skägg i vårt vardagsrum med en brunsäck med julklappar i, på säcken kan jag läsa Borås väveri. Efter ett tag hade jag öppnat några små julklappar och kände mej ganska nöjd med utdelningen detta året. Då halar tomten fram ur sin säck ett paket som är till mej, det är så stort att tomten får ha hjälp att få det ur säcken. Mina ögon börjar snart lämna min kropp, det stirrar på paketet, JIPPI en jätte stor trampbil, nu skulle det åkas bil. Äntligen skulle jag få uppleva känslan av att fara fram i min trampbil.

Där jag nu susar fram i trampbilen i fyrarummaren och tar kurvorna så att far håller på att tappa sin grogg. Tänker jag på, att nu är det bara 364 dagar kvar till julafton nästa år, och vem vet vad som väntar i paket väg då. Får väl sakta farten på trampbilen, för nu gäller det att vara extra snäll det här året.

Snart börjar jakten på den perfekta granen, den passar aldrig i vår julgransfot. Det blir till att ha med denna fot till gransäljaren även i år. Lördag blir köpet för gran då kan man se den i ljuset. En fördel om man inte älskar snea granar. Är det någon som vet var det papperslösa samhället tog vägen, det skulle ju kommit för flera år sedan, kanske körde det vilse, vilket får en att undra kan man lita på en GPS. Föredrar vanliga papperskartor, rösten som servar mej låter bättre än den metalliska plåt rösten. Hustruns röst är som ljuv musik i öronen, i varje fall bakom karatan i bilen. Annars kan den var som en mistlur, uj uj uj

Varför heter det julklappar och inte julpresenter, det heter födelsedagspresent och inte födelsedagsklapp. Får fundera vidare på denna stora gåta. Har man varit snäll får man säkert något klapp eller present kan kvitta vad det heter bara det är dyrt.

  armpolska kanske.....

Köpenhamn fick besök igår, julkonsert med Stig Rossen det var mycket jul musik och mycket bra. Men innan vi kom ditt skulle det handlas. Först besök på något lager ....bag in box köptes. Field detta stora varuhus släppades jag in i, tydligen hade halva Köpenhamn fåt reda på att jag skulle komma denna dag, mycket folk. Jag hittade en skön soffa i en hörna på våning två, där satt jag medan chefen för affärsbesöken sprang runt. Varahusmaraton är en tämligen ny gren, den är inget för mej... typisk kvinnlig gren. Kort tar de nästan aldrig, bara danska kort. Kontank gäller. när man betalt får man bytepengar tillbaka. Växel heter på danska bytepeng. När man skall gå på toa kan man undra om danskarna är korta för hålet man skall skicka ner strålen i sitter i knä höjd. Kan det var så att vi svenska är långa.

Regnet fortsätter att ösa ner, tur det inte kommer som snö just nu. Andra advent och nu börjar vi närmar oss julen, en vecka till sedan börjar julgrans jakten.

I vårt hem är det samma visa vart år, granen står där så grön och grann och barrar. Varje år gör hustrun nya snittytor, häller i magnecyl och socker i det ljumma vattnet, jo, vi har ljummet vatten till julgranen 38,5 grader, ändå börjar den barra så fort jag närmar mig den med en julgranskula. Den kanske är allergisk mot färgade kulor. För att inte tala om när jag skall sätta kronan på toppen av granen, hela golvet fullt av barr.

Våra bästa kompisar har inte våra problem för de har en platsgran med trettio meter glitter i olika färger. Blinkande ljus så man tror det är någon brandkårsutryckning. Stora bomullsbollar som föreställer snö. För att få den rätta gran- och barrdoften sprejar de granen tre gånger om dagen. Burken med dessa dofter har de köpt i Tyskland, men det står Made in China på den. Där kan man tala om, att granen står så grön och gran i stugan.

Hos Kurt-Orvar ,vår granne, där finns den finaste gran jag någonsin sett. Han har bara en enda prydnad i sin gran och det är hundra stora chokladkulor. Högst upp på min gran minneslista finns denna gran. Vart år så längtar jag efter att få hjälpa Kurt-Ove med julgransplundringen. Chokladfrossa var namnet.

I år står vår vackra halvbarrande gran där likt det lutande tornet i Pisa, alldeles snett. Julgransfoten, som inköptes för femton år sedan, har drabbats av någon form av förlamning, det glappar i gängorna om två av skruvarna. Skickade efter en ny julgransfot. men någonstans i beställningskedjan blev det fel, för jag fick tre plastkilar. Nu får vi var eftermiddag justera plastkilarna så att granen inte skall luta för mycket. Varje morgon drar hustrun och jag lott om vem som skall vara granvakt den dagen.

"Kan vi inte köpa en ny julgransfot", frågar hustrun var gång hon förlorat lottdragningen på morgonen. 'Vad är det för fel på den vi har, den är ju antik med sin sirliga järnfot med inbyggda blyklumpar,' svarar jag. "Felet", säger hustrun "är att den just är antik".

Var gång vår hund svichtar förbi granen så barrar den av bara luftdraget, eftersom dammsugaren gått sönder får vi med handkraft sopa upp barren. Den nakne kocken har man hört talas om, men den nakne granen har ingen hört talas om, mer än hustrun och jag. Plötsligt hör jag Kurt-Ove skrikandes, "behöver du Karlssons klister för att klistra fast barren?". 'Tyst', säger jag till Kurt-Ove, 'granen ligger och sover, det är därför den tagit av sig barren.'

Dörren slits upp och in kommer Kurt-Orvar, som bor i huset mittemot. Har du sprunget, du flåsar som en bälg, sätt dej och invänta att luften skall anlända till dina lungor, säger jag. Efter en stund började man höra vad Kurt-Orvar sa, orden som kom ur munnen var plötsligt förståbara och inte något konstigt språk. Fast vem vet Kurt-Orvar kanske försökte tala sms språket. Känner du till Murphys lag, säger Kurt-Orvar. Du menar den som säger att om något kan gå åt helvete, så händer det för eller senare och då på en tidpunkt som är högst olämplig, sa jag. Ja den menar jag. Du vet väl, sa Kurt-Orvar att lagen är tillskriven Edward Murphy en flygingenjör från staterna, men du det konstiga är han aldrig existerat. Men så bra sa jag, då kan ju lagen inte finnas. Jo den finns sa Kurt-Orvar det är jag som just nu är Murphy, han står här i egen hög person. Kan bevisa det. Jag heter visserligen inte Kurt-Orvar utan det är bara mitt artistnamn, precis som påven som är hans artistnamn. Många berömda författare kallar sig ofta något annat än de är döpta till bara för vi inte skall veta vem de är. Och du det finns två förklaringar till detta. Först den vanliga skattesmitarebiten, man kan ju inte beskatta någon som inte finns. När man skrivit en bok så vet man inte om läsarena skrattar, gråter eller jublar åt resultatet. Därför är det bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag vill inte att mina barn skall bli hånade i skolan, för att jag som författare stavat fel eller haft en dålig korrekturläsare. Titta där går han vars farsa inte kan stava till ecklesiastikdepartementet!

Kom du bara för att berätta detta som jag redan visste. Inte bara det sa, Kurt-Orvar, jag skulle baka lussebullar för första gången och jag gjorde så gott jag kunde. Men jag tog nog fel kryddburk till degen blandade i curry i stället för saffran. När svägerskan så skulle smaka sa hon, pikant smak om mina lussebullar. Bak dörren kan jag tydligen höra någon stå och skratta, kan det vara Murphy kanske.

Snart börjar jag få rätt politiker är inte som vi normala medborgare. Den lokalla reseklubben kallas den lokala säkerhetsnämnden i Kävlinge kommun. De behövdes när kärnkraftverket fanns nu finns bara byggnaden men nämnden finns kvar....vad gör de förutom att äta middagar och resa världen runt....ingenting. Mina pengar går till detta, bättre de gåt till skolan eller barnomsorgen eller äldreomsorgen. Jag har inge problem med att nämden funkade när Barsebäck var fullt med kärnkraft. Vilken säkerthet skall de bevaka..........den som inte finns. Herrejöses politiker. så fort någon annan betalar så är ni framme och roffar åt er, när någon sedan klagar finns det hunda olika förklaringar på varför det är som det är. Lägg ner....fast då får ni betala resor och middagar själv.

Bensinen på väg upp, miljön skall räddas, visste ni att bensinen kostar 30 öre litern i Venezuela, har de inga bilar där kanske...för inte är miljön bättre där än här. Skatten skulle bli lägre sa dom, fastighetsskatten skulle bort sa dom, den ändrade bara namn från skatt till avgift. Ha ha ha. Vilka är dom???

Kan de va en politiker som klätt ut sig?

Första advent, fjärde söndagen före juldagen och första dagen i kyrkoåret, nu skall de elektriska stakarna upp i fönstren runt om i Sverige. Utseende ändras i hela Lödde över en natt, vid just första advent. Plötsligt är det åter ljust överallt, har ni tänkt på att många stakar som har sju ljus medan det endast finns fyra adventssöndagar.

Men innan ljusstakarna kommer fram och upp, finns det många problem att övervinna. Var la vi stakarna någonstans frågar jag hustrun. Inte vet jag det var du som ställde undan dem. Det är nu man önskar att alsheimer light inte funnits. Garaget är som namnet antyder en plats där man kan ställa sin bil, i vårt fall får där inte plats någon bil. Detta beror inte på att garaget är för litet eller bilen för stor, utan garaget har blivit en plats där allt som är bra att ha men inte använts på minst fem år finns. Förrådet är så fullpackat med saker som används, man skulle kunna tro vi har två hus. Det är alltså här jag skall försöka att ta mej in och leta efter några ljusstakar. Synd inte hunden kan spåra upp ljusstakar för då hade det varit en enkel match. Att bara ta sig in kräver att man först måste ta ut saker i trädgården, för att sedan kunna ta sig in. Grannen tror nog att vi skall ha alla dessa sommarsaker placerade i trädgården under julen. Jag brukar lugna honom vart år att jag bara letar efter mina ljusstakar.

Efter någon timmes letande hittar jag ljusstakarna, men nu kommer nästa problem. När jag så placerat dessa på sina platser och satt i kontakten, blir det inget ljus. Samma visa vart år. Nu börjar jakten på lamporna som inte funkar. Detta tidsödande jobb brukar ta någon timme. Plötsligt står man där med att det fattas några lampor. Vad man då tänker lämpar sig inte i skrift. På med kläderna och ner till Ica Maxi. Var finns nu dessa lampor, jakten har tagit sin början. När man så äntligen hittar dem, visar det sig att de är förpackade efter hur många armar ljusstaken har. Man kan alltså inte ta den kartongen som innehåller fyra lampor om ljusstaken har fem. Nu är det så att jag har en sjuarmad ljusstake och behöver två lampor. Då får jag ta den förpackningen som innehåller sju, alltså har jag nu fem i reserv till nästa jul. Vem är denna uppfinnare som kommit på detta snilledrag, förmodligen en lampförsäljare.

Innan vi har passerat alla adventssöndagar och kan börja fira jul, skall Lucia först komma på besök. Ett år på jobb fattades de en stjärngosse, blev tillfrågad eller rättare sagt tvingad att dra ett vitt skynke på mig, samt en dumstrut på huvudet. En stjärna på en pinne skulle jag också hålla i handen. Framför mej gick några konstiga brunna män, de skulle vara pepparkaksgubbar. Lucian hade riktiga ljus i håret, så den stjärngossen som gick bakom lucian hade ingen stjärna i handen, utan en brandsläckare. När vi så sakta skridit fram skulle vi ställa oss på rad och sjunga. Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, han vattnar sina fålar fem. Undras vem den där Staffan är för en filur, som vi skall tacka för att han är en dräng i stallet. Men fålar fem, hur kan man vakta fålar fem, tror nog han som skrivit sången var lite onykter, skulle varit pålar fem. Där står alltså Staffan och vaktar fem pålar medan fem hästar går lösa. Nu kan ingen annan komma och binda sina hästar vid dessa pålar. De vaktas av herr Staffan himself.

Av mej vaktas mina ljusstakar så ingen snor dem, fast det hade inte gjort så mycket för då hade jag sluppit försöka komma ihåg var jag lagt dem till nästa år. I stället för lampor kunde jag köpt nya fräcka ljus stakar, med fungerande lampor. Nu tändas tusen juleljus i Löddes mörka hus