När datorn är glömd
Det kom ett mail från den Gladhe redaktören att nu var det tomt i lagret med mina bokstäver. Nu har dock min glömska slagit till. När vi lämnade vår husvagn på den underbara ön Ivön, där den står parkerad utan att få parkeringsböter under delar av säsongen. I denna husvagn ligger min dator, där veckans text låg färdig och klar. Hustrun som alltid kommer med goda råd sa, varför skickade du inte texten innan, du skall alltid skjuta upp allting till sista stund. I detta fallet hade hustrun så klart rätt, men det kan ju vara bra att ibland skjuta upp saker till sista stund, döden kan vara något man kanske vill skjuta på.
Då gäller det bara att sätta sig vid datorn, har nämligen en gammal hemma som funkar i nödfall, då detta är en nödfallsituation så får den duga. Sitter där och stirra på skärmen och tror texten kommer fram när jag bara tänker, det gör den nu inte utan jag får fundera en stund på vad jag skall skriva om denna gång Socialdemokraterna är kanske något att skriva om, nu när den röda kjesarrinan förlora fler och fler friare. Men hur kul är det att läsa om sådant skit, hur kul är det förresten att läsa om politik överhuvudtaget. Men då slår det ner en snilleblixt
Spårläggarekursen jag gick för några år sedan kan ju vara något att skriva om.
Det är väl bara att gå en sträcka, kasta ut lite föremål sätta sig efter avverkad gång och ta en fika. När fikan är slut sätter man ett långt koppel på hunden och bara hänger med. Plockar sedan upp föremålen från marken när hunden hittar dem. Behöver man gå en kurs för att lära sig detta, tänkte jag. Varför anmälde jag mej till kursen om det är så enkelt. På den första kursdagen samlades vi några förväntansfulla hundägare för att lära oss det som jag i varje fall visste. Kasta ut föremålen och häng med hunden, tänk att så många måste gå en kurs för att lära sig detta
Det var inte så enkelt som jag först trott, 7 små träpinnar skulle placeras ut i spåret helst jämnt fördelade och en ”jättepinne” till sist som markerade slutet. Det pratades också om olika vinklar och avstånd. Pinnarna kunde man inte lägga vart man ville det skulle vara olika avstånd mellan vinklar och pinnar som om hunden skulle fatta detta, suck, va jobbigt.
Några dagar senare skulle vi praktisera vad vi lärt och lägga ett spår och rita en spårskiss. De hundar som sedan skulle gå spåret var ganska rutinerade för de hittade pinnarna, hur de gjorde vet jag inte. Gladast var nog föraren för detta. Och alla vi som lagt spår och ritat skisser och gåt banan några gånger var nog ganska stolta för vi fick godkänt.
Nu har som tur inte hustrun lärt sig lägga spår till någon affär från hemmet, fast även om hon hade kunnat detta hade jag aldrig hittat dessa affärer.